Under senare tid har organdonation debatterats ovanligt mycket. Exempelvis har Centern föreslagit ett så kallat opt-out system, det vill säga att alla betraktas som donatorer tills de meddelar motsatsen.

Både Kristdemokraterna och Liberalerna förväntas föreslå detsamma i november.

Sverige har idag ett opt-in system, vilket betyder att man betraktas som donator endast om man gjort en aktiv registrering.

Det är bra att donationsfrågor diskuteras. Man bör däremot inte förenkla debatten till att enbart ställa dessa två system mot varandra. Med en sådan förenkling kan man missa detaljer som i slutändan är viktigare än vilket system som faktiskt används.

I jämförelsestudier framgår det att antalet donationer per miljoner invånare från avlidna donatorer i genomsnitt är högre i länder med opt-out system men att några av de länder med högst antal donationer per miljoner invånare har opt-in system – exempelvis USA, Storbritannien och Irland.

Studier har också visat att antalet donationer med levande donatorer per miljoner invånare i genomsnitt är högre i länder med opt-in system.

Även om det intuitivt låter bättre med opt-out system behöver dessa system alltså inte leda till fler donationer.

Hur kan det förklaras?

En förklaring är under vilka omständigheter som organbevarande behandling får ges till döende patienter. I Sverige blir organdonation i praktiken endast aktuell för personer som avlider av total hjärninfarkt på en intensivvårdsavdelning och där cirkulationen kan hållas igång med hjälp av respirator.

I andra länder är det möjligt med organdonation direkt efter cirkulationsstillestånd – det vill säga när personens hjärta har stannat.

En förklaring till de olika donationsnivåerna mellan länder är alltså under vilka förutsättningar som organbevarande behandling skall få ges och vad sådana behandlingar innefattar.

En annan förklaring är hur sjukvården organiseras regionalt, nationellt och internationellt. Det spanska systemet lyfts ofta med all rätt fram som ett framgångsrikt opt-out system.

En stor del av den spanska framgången kan dock förklaras av en professionell organisation där en statlig myndighet ansvarar för och stödjer organdonation. Varje region har donationsteam vars huvudsakliga sysselsättning är att leda donationsarbetet.

Efter tio år med denna organisation hade antalet donationer fördubblats. I Sverige har donationsorganisationen successivt professionaliserats, men fortfarande finns betydande skillnader i resurstillgång och skillnad i antal donationer mellan olika delar av landet.

Det är alltså oklokt att förenkla debatten genom att ställa två olika system mot varandra. Gärna ett opt-out system för vår del men det är viktigt att komma ihåg att det inte endast är det specifika systemet som avgör hur många organ som kan doneras. Andra saker spelar också roll.

En bra utgångspunkt i debatten är Donationsutredningen som nyligen presenterades. Denna utredning föreslår en rad förändringar för att underlätta organbevarande behandling.

Likaså måste former för hur sjukvården skall organiseras och hur resurser skall fördelas diskuteras. Först när donationsfrågan diskuteras som en helhet blir debatten meningsfull.