Den här veckan har europeiska tidningar krigsrubriker om den ”bruna våg” som sveper in i Europaparlamentet efter valet.

För att dämpa bekymret och pessimismen, gick den tongivande forskaren Cas Mudde ut med en mer nykter analys redan dagen därpå. Expos Daniel Poohl skrev ett liknande inlägg mot alarmism här på SVT Opinion.

Man kan hålla med om att alarmism leder fel, men även Poohl gör några förenklingar som kan ifrågasättas, till exempel att EU:s ekonomiska kris inte automatiskt leder till röster för extremhögern. I öst gick dessa partier bakåt och på den iberiska halvön får de inget fotfäste.

Däremot vinner extremhögern mark i väst, där krisen handlar mer om missnöje med EU:s styre, än ekonomin.

Det går dock inteatt bortse från den ekonomiska faktorn helt. Krisande Grekland skickar ju Gyllene grynings fascister till Bryssel. I det växande Slovakien kom inte extremisterna in, medan i Frankrike – där ekonomin håller på att stagnera – vann Front National stort.

I de länderna där krisens värsta fas är redan förbi, till exempel Irland och Lettland, vann EU-vänliga mittfårspartier.

Samtidigt har varje land sin specifika kontext. Att Ataka åker ut bör bero på att det pågår en splittring inom extremhögern i Bulgarien.

Tjeckien och Slovakien hade över lag uselt valdeltagande.

Två av Lettlands åtta EU-parlamentariker kommer från högerextrema partier, men av olika skäl sitter lettiska Nationella alliansen i samma konservativa partigrupp som brittiska Tories, medan den Ryska unionens representant hittills har suttit tillsammans med svenska Miljöpartiet.

Att Geert Wilders fick ett oväntat bakslag kräver djupare analys.

En annan, kanske viktigare hypotes av Poohl handlar om hur andra högerpartier ”suger upp” extremhögerns röster genom att anamma delar av dess politik och retorik, till exempel om invandring.

Erfarenhet visar dock att man därmed riskerar tappa mer än man får – se på UMP:s kräftgång i Frankrike.

Även brittiska Tories har underminerat sig själva, genom sin misslyckade flört med UKIP:s språkbruk om EU och invandring.

Att ungerska Fidesz vinner på detta är ett undantag i dagens EU, tack vare fascistiska Jobbiks unika roll i landets politik.

Men Poohl berör ett hittills underskattat fenomen: väljarnas rörlighet.

Varför skulle inte högerextrema taktikrösta, om de ser att ett annat parti som har chans att komma in delar åtminstone delvis deras politik?

Ett aktuellt exempel är Nationaldemokraternas lednings uttalande om SD.

Och enligt partiledaren Nick Griffin förlorade British National Party sina två mandat till ”rasistiska” UKIP.

Ganska slående är också att tyska NPD fick bara ungefär en procent av rösterna, medan det populistiska AfD:s största framgångar var i flera av tyska nynazismens fästen.

Det är också ganska troligt att militanta miljöer röstade fram UKIP:s mandat i Skottland.

Relationen mellan högerpopulistiska och högerextrema partier är inte längre bara ett föremål för akademiska debatter.

Att högerextrema väljare och politiker siktar på andra partier – särskilt populisterna – för att få större inflytande över den politiska processen är en form av entrism som jag tror kommer att bli allt mer vanligt i den närmaste framtiden.

Detta kommer att göra Europaparlamentets uppdelning i partigrupper betydligt mera svårtolkat, med oförutsägbara konsekvenser för EU:s gemensamma politik.

Och som man har sett i Norge, kan populister även uppnå regeringsställning.