Hur ska man kunna älska jämställt när världen är så ojämställd? Den frågan ställer sig Maria Sveland i Bitterfittan 2.

Huvudpersonen Sara har nu lämnat sin man och är på väg till småstaden för att besöka sin mamma. Scenen är ord för ord avskriven ur Maria Svelands essä i antologin Happy happy – med skillnaden att Sara slipper vänta ensam i timmar på ett försenat tåg när hon vill tillbaka hem till Stockholm. En vän släpper allt och kör dit genom snöyran för att hämta henne.

Bitterfittan 2, är ”en kärleksförklaring till vänskapen”, enligt förlaget. Som sådan misslyckas den helt.

Vängalleriet är på ytan något av ett vänsterbrokigt Spice Girls – en svart kvinna, en arbetarklasstjej, en flata och en härlig frejdig tant – men i grunden en och samma person, som pratar med en och samma syntetiska röst. Säger saker som: ”Vi är så programmerade till att söka kärlek att det är svårt att frigöra sig från idén om att varje möte kan bli en potentiell långvarig partner.” 

De som verkligen driver boken är i stället Maria Svelands allmänna tes om att Sara är förtryckt på grund av sitt kön och sin arbetarklassbakgrund.

Detta är dock inte en berättelse om en frånskild småbarnsmammas oro över hur allt ska gå ihop: tiden, pengarna, hälsan. Tvärtom framstår Saras tillvaro som underbar.

Hon har egen bostadsrätt i en ”borgarbrackig stadsdel”. Frossar oreflekterat i lyxiga saluhallsdelikatesser och fina viner. Reser obehindrat på solsemester för rekreation och inspiration. Kommer väl överens med sitt ex eftersom han inte bara är en jättebra pappa utan dessutom verkligen unnar henne livets goda. Barnen är lyckligare än någonsin. Hennes vänner otroligt öppensinnade och ömsinta.

Förtrycket hon drabbas av är i stället sådant som att en bekant ser beklagande ut i stället för att gratulera när hon berättar att hon skilt sig, att en kollega upptar mötestid med onödigt skrävel och att en av hennes nya älskare inte vill ställa upp som barnvakt trots att hon passat hans katter, som hon är allergisk mot. Se, så vidrigt är patriarkatet! 

Jag misstänker att allting ankommer på de berömda genusglasögonen. De gör visserligen att minsta ojämställdhet framträder klart, svart på vitt, men det sker på bekostnad av sammanhang och djup. 

Om man hela tiden betraktar världen genom samma glasögon är det lätt att börja tycka synd om sig själv. Bli bitter.

Den upplevelsen har också danat tusentals kulturmän. De som sentimentalt blickar mot förra seklets genier och vill vara som de, leva som de, klä sig som de, uttrycka sig som de. Som är skälet till att litteraturen fortfarande, år 2017, så ofta förmedlar forna tiders förlegade kvinnosyn. 

Det är ironiskt att en roman med uttalat feministisk agenda tecknar precis lika platta kvinnoporträtt som den värsta kulturman, att den lider av samma oförmåga att skildra kvinnor som människor av kött och blod.

Hur ska man kunna älska jämställt när världen är så ojämställd? För att alls kunna undersöka den frågan krävs ett intresse för individerna bakom könsrollerna, och en blick som kan urskilja fler färger än svart och vitt.