Vi lever i oroliga tider, inte minst i vår omvärld. Kriget i Syrien pågår på sitt åttonde år, 65 miljoner människor är på flykt, terrorns våld träffar oskyldiga, klimatförändringar och populism sprider en känsla av osäkerhet.

Men det största hotet mot våra samhällen just nu är rädslan själv. Rädslan att inte kunna förändra samhället riskerar att lägga sig som en blöt filt över vår handlingskraft.

Starka krafter försöker idag sprida rädsla i världen. Och många vill måla upp bilden av välfärdslandet Sverige med en röd-grön regering som ett land i fritt fall, där kriminaliteten tagit över.

När jag debatterade det här i riksdagen i januari var det två partiledare, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson, som använde ordet ”krig” för att beskriva tillståndet i delar av vårt land.

Sverige har många allvarliga problem. Våldet, skjutningarna och otryggheten är några av dem. Psykisk ohälsa och långa vårdköer är andra.

Men vi kan angripa dessa problem. Om vi däremot beskriver situationen som helt hopplös, och som Ulf Kristersson påstod i Aktuellt, att ”den grova brottsligheten är här för att stanna”, så kommer vi att landa fel om vilka åtgärder som krävs. Då återstår till slut bara att sätta in militär i förorten och införa undantagstillstånd.

Svenskarnas oro för brottslighet ökar, samtidigt som antalet anmälda brott inte gör det, enligt Brottsförebyggande rådet.

Glädjande nog kan vi också konstatera att i många städer och särskilt utsatta områden har utvecklingen med skjutningar och bilbränder vänt. Antalet skjutningar har halverats i Göteborg, minskat i Malmö och börjar visa tecken på minskning även i Stockholm.

Så vad görs då runt om i landet för att vända trenden i de särskilt utsatta områdena?

Det finns många bra exempel att lära av, och kommuner och städer lär just nu av varandra.

• I förra veckan mötte jag Farhiyo i Örebro. Hon arbetar som trygghetsvärd i Vivalla, ett område med hög arbetslöshet och många i utanförskap. Farhiyo går runt i området och fungerar som vuxenkontakt bland vilsna ungdomar. Själv har hon sex barn och är en erfaren förälder. Hon och hennes kollegor är ögon och öron, trygghet och synlighet i en tidigare otrygg del av Örebro. Och sedan en tid tillbaka har trenden vänt. Polis, fastighetsbolag och kommun samarbetar. I Vivalla är man stolt över att ha tagit fram en modell som ger resultat och som nu börjat användas på flera platser i landet.

• 2010 befann sig Södertälje i en tuff situation, med 15 000 anmälda brott om året. Polisen sjösatte då ett omfattande program för att knäcka gängkriminaliteten, där man arbetade metodiskt för att fånga in och åtala kriminella, och samverkade med en rad andra myndigheter. Resultatet blev att över 105 personer åtalades. I Södertälje har man också arbetat systematiskt med att stärka skolor i utsatta områden, rekryterat de bästa lärarna och satsat på tvålärarsystem i stökiga klasser. Och i förra året gick niondeklassarna i Södertälje för första gången ut skolan med betyg högre än riksgenomsnittet.

• I höstas besökte jag ungdomsgården Helges i området Andersberg i Gävle. Där fick jag träffa ungdomar som kommit till Sverige från många olika länder. Många hade tidigare varit struliga och haft hög frånvaro i skolan, och var definitivt i riskzonen för att hamna i kriminalitet. Men genom ungdomsgården får de plötsligt vara med och ta ansvar: först för mindre uppgifter som att hålla rent eller ha ordning på biljardbordet. Sedan större och större ansvarsuppgifter. Efter några år ser man tydliga resultat: Unga människor som plötsligt kan fungera som ledare och vara med och bygga upp sitt område.

För att bekämpa kriminalitet krävs satsningar på polis och skärpta lagar, men för att bygga framtidstro krävs något helt annat. Då måste vi bygga på den kraft som finns i människor runt om i Sverige, och inte minst i våra utsatta områden.

Människor växer när de får ansvar: för sin fritidsgård, för att nattvandra i sitt lokala centrum eller för att hålla rent i sitt område.

Det gäller att skapa alternativa karriärvägar, där inte de kriminella med snabba cash blir ungdomarnas förebilder, utan de ansvarsfulla vuxna som ställer krav och tror på ungdomarnas förmåga.

Det finns inget naivt i att tala om förebyggande åtgärder, ska vi bekämpa kriminaliteten på lång sikt är det det enda realistiska.

Ungdomarna i Södertälje, Vivalla eller Andersberg tjänar knappast på att politiker står i riksdagen och tävlar om vem som vill ha hårdast straff eller flest poliser.

De vill ha samma sak som alla andra: en framtid att längta efter.