De flesta föräldrar vill att deras barn ska gå på en förskola där män och kvinnor arbetar tillsammans.
Jag menar att en jämn könsfördelning är grunden för att förskolan ska kunna genomföra sitt uppdrag att motverka stereotypa könsmönster, då måste barnen få möta pedagoger av olika kön.
Tyvärr delar inte regeringen denna uppfattning och i en ny utredning maskeras mansfientlighet som feministisk retorik.
I veckan presenterade barn-, äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) utredningen ”Mål och Myndighet – en effektiv styrning av jämställdhetspolitiken.”
När Maria Arnholm (FP) och alliansregeringen 2013 gav Skolverket i uppdrag att öka andelen män i förskolan väcktes förhoppningar om att denna känsliga fråga skulle befrias från politiska övertoner.
Efter 40 år väcktes förhoppningar om en nationell kraftansamling. Åsa Regnér (S) väljer att begrava frågan.
Agerandet bygger på tidigare utredningar om jämställdhet i skola och förskola. Samma experter bagatelliserar fortfarande pojkars skolsvårigheter.
I forskarrapporten skriver experten Mia Heikkilä att ”Den ovan presenterade statistiken grusar tanken om att det skulle behövas en mer pojkvänlig, eller i alla fall pojkanpassad skola”.
Vi som driver frågan anklagas i utredningen för att vara förenklande och onyanserade. I texten lyfts klass fram som mer betydelsefullt.
Utredningen luftar den självbekräftande teorin om antipluggkultur och negativa förväntningar på pojkar. Utifrån dessa begrepp är maskuliniteten ett avgörande hinder för pojkarnas möjlighet att lyckas i skolan.
Att rekrytera fler män till läraryrket skulle då riskera att ytterligare förstärka de negativa mönstren. Män som inte lever upp till den traditionella maskuliniteten passar inte in i en maktanalys som bygger på manlig överordning.
Utredarna har svårt att frigöra sig från bilden av män som antiintellektuella maktmissbrukare.
Jag har arbetat i förskola under 25 år och utbildat förskollärare under 15. Genom åren har jag mött hundratals unga män. Det är en brokig grupp av normbrytare.
En del av dem vill omdefiniera maskuliniteten, några försöker gestalta en traditionell form av manlighet – de flesta vill bara ha ett jobb där de kan försörja sig.
Att vara i minoritet innebär en form av utsatthet och när statens utredare idag osynliggör dem är det svårt undvika dubbelbestraffningens obehagliga logik. Antingen är de alltför manliga – eller inte tillräckligt.
Idag är det enligt UKÄ dubbelt så vanligt att manliga förskollärarstudenter avbryter sina studier jämfört med kvinnliga studenter. Andra länder visar att det går att bryta denna trend.
I ett parodiskt kortfattat avsnitt av utredningen avfärdas frågan om vad män skulle kunna tillföra verksamheten. Den som försöker beskriva vinsterna med män i förskolan riskerar att framstå som kvinnofientlig.
Kontrasten är slående när det gäller andra politikområden (politik, kultur och medier) där utredningen är kraftfull och engagerad. Vinsterna med jämn könsfördelning inom akademi och i styrelserum är uppenbara – i förskolan är frågan tabuiserad.
Hur påverkas verksamheten av att halva befolkningen väljer andra yrken? Vilka erfarenheter finns bland pedagogerna? Frågan kvarstår – finns det utrymme för män i förskolan inom en feministisk jämställdhetspolitik?
Nu ska utredningen omsättas i handling och landets myndigheter borde ligga i startgroparna. Jag uppmanar Skolinspektionen att tolka de vaga formuleringarna som ett kraftfullt direktiv att granska hur huvudmännen arbetar för mångfald inom personalgruppen.
Det vore en verkligt feministisk jämställdhetspolitik.