Nyligen sändes HBO:s omtalade dokumentär om Scientologirörelsen i SVT.

Scientologin har har skapat en glittrande fasad som fortfarande lockar människor, även i Sverige.

Det finns ett antal frontorganisationer som söker bana väg för Scientologins intåg i samhället. I det här fallet handlar det om gravt vilseledande information kring bland annat studieteknik, drogrehabilitering och neuropsykiatriska diagnoser.

Många medier och politiker sväljer fortfarande aningslöst Kommittén för Mänskliga Rättigheter pressreleaser och sprider dem i sina kanaler och många socialtjänster i landet bekostar fortfarande Narconons tveksamma drogrehabilitering.

År 2008 avslöjade Uppdrag granskning att över hälften av Sveriges kommuner under en femårsperiod betalat 10 miljoner till scientologernas olika frontorganisationer.

År 2009, ett drygt år efter den granskningen, var det fortfarande fullbelagt på Narconons behandlingshem i Eslöv när Expressen besökte dem och där hävdade man att tillströmningen snarare ökat efter programmet.

År 2012 avslöjade GP att 65 kommuner under tre års tid köpt in föreläsningar för närmare en miljon av organisationen Drogfritt som är en annan av scientologernas frontorganisationer.

År 2014 tog Göteborgs kommun beslut om att börja skicka missbrukare för rehabilitering till Narconon i Eslöv, rapporterade GP.

Hur många svenska kommuner som i dagsläget skickar missbrukare till Narconon eller köper in föreläsningar av Drogfritt är oklart, men inget tyder på att omfattningen minskat.

Det är kanske dags för en ny granskning.

Det är i sammanhanget kanske inga jättesummor, men det är som ett hån mot de organisationer som med mycket små medel försöker hjälpa avhoppare från organisationer som just Scientologi.

Sådana summor skulle göra stor skillnad i arbetet med att hjälpa sekternas offer.

I dokumentären visas en del av mekanismerna bakom den här sekten, varför den lockat så många kändisar och att det bakom den glittrande fasaden döljer sig en mycket mörkare baksida där medarbetarna utsätts för grova fysiska och psykiska övergrepp.

Övergreppen är skrämmande i sig, men inte lika skrämmande som att medarbetarna synbarligen utsätter sig för denna förnedring frivilligt. Att förstå hur detta går till är nyckeln till att förstå all annan form av extremism.

När jag lämnade Scientologin 1994 trodde jag lite naivt att alla andra hade koll på vad en sekt egentligen är men började sakta förstå att omvärlden inte alls hade koll.

Jag har nu jobbat i över 10 år med att på olika sätt försöka hjälpa människor som råkat illa ut i olika sekter, men det allt överskuggande problemet är fortfarande att det är så svårt för utomstående att förstå hur vanliga intelligenta människor på relativt kort tid kan omvändas till att göra extrema saker mot sig själv och andra.

Det finns många myter och missuppfattningar kring denna process som inom politisk extremism kommit att kallas radikalisering.

Det har blivit en alltmer angelägen fråga för det demokratiska samhället att förstå och motverka religiös och politisk extremism.

Jag ser tyvärr dagligen hur dessa misstag upprepas på grund av bristande förståelse för extremism.

Misstag 1:
Att fokusera på extremiströrelsens ideologi och söka svaren där.

Extremism är i första hand en social företeelse. Det är lätt att förledas att tro att människor i extrema rörelser drivs av ideologi.

Det ser ut så på ytan, men alla extrema grupper har en nästan identisk underliggande gruppstruktur. Den underliggande gruppstrukturen är nyckeln till att förstå och även motverka extrema rörelser. 

Misstag 2:
Att demonisera gruppen.

Det är en problematisk strategi av flera skäl. Dels har det en tendens att paradoxalt nog stärka den extrema gruppen, dels så minerar man reträttvägen för alla som vill hoppa av.

Extremistgrupper hämtar näring från utanförskapet och attacker ser de bara som en bekräftelse på att de har rätt. Ju större avstånd till övriga samhället desto större risk att gruppen består.

Ett aktuellt exempel är IS.

Det är angeläget att strypa tillförseln av radikaliserade människor som reser till Mellanöstern för att kriga för IS och det är också angeläget att se till att återvändande krigare inte fortsätter vara radikaliserade.

Men det är ett misstag att tro att man löser problemet genom att kriminalisera det hela.

Kriminaliseringen demoniserar och ökar därmed avståndet till den grupp människor som är i riskzonen för att bli radikaliserade, vilket i slutändan kommer att leda till att IS stärker sina positioner i den gruppen. 

Misstag 3:
Att bli lika extrem tillbaka i sin iver att stå på de godas sida.

Extremism smittar och det finns en outtalad lag att ju intensivare man blir i sin kamp mot extremism desto mer extrem har man en tendens att bli. Den demoniserade gruppen är ond och ändamålen helgar medlen.

Misstag 4:
Alla sorters extremism är ett hot.

Det är inte en speciell religion eller speciell politisk inriktning som är det stora hotet mot vår demokrati, det är extremism i alla dess former som utgör det stora hotet.

Så om du jobbar med att bekämpa extremism, bli inte lika extrem i din kamp för då är du en del av problemet, inte lösningen på det.