När Valerie Solanas SCUM-manifest sätts upp på Turteatern blir jag inte ett dugg förvånad över diskussionen som drar igång eller känslorna det väcker. Solanas samlar ihop allt som sagts om kvinnor genom tiderna och vänder det mot mannen, men istället för kvinnosynen som genomsyrar vår tid så kommer debatten felaktigt att handla om manshat. Det skriver bloggaren Natashja Blomberg.
Feminister anklagas ofta för att vara manshatare men jag tänker att de som verkligen hatar män är alla de som påstår att det är naturligt för män att slåss och vara otrogna och de som påstår att män är på ett visst sätt just för att de är män. De som hänvisar till biologi och testosteron varje gång män begår våldsbrott eller sexuella övergepp.
När Valerie Solanas SCUM-manifest sätts upp på Turteatern blir jag inte ett dugg förvånad över diskussionen som drar igång eller känslorna det väcker, för så fort man sätter en man i samma position som kvinnan traditionellt sitter i så blir det plötsligt väldigt tydligt. Solanas samlar ihop allt som sagts om kvinnor genom tiderna och vänder det mot mannen, men istället för kvinnosynen som genomsyrar vår tid så kommer debatten felaktigt att handla om manshat.
Vi är nämligen så vana vid kvinnor som stympas, våldtas och straffas att vi inte upplever det som kränkande. Våldet mot kvinnor har normaliserat och vi reagerar inte över det förakt som varje dag spys ut i radio, tv’n och litteraturen. ”Kvinnan är liten och dum och duger enbart som slida” säger Strindberg och vi applåderar. Kvinnohat är nämligen kultur. Ingen blir arg när 50 cent sjunger om horor, när Marquis de Sade tolkas i skolorna eller när våldtäkt och mord glorifieras på biograferna, men när en skådespelare tolkar en text om män skriven av en arg kvinna så blir det ramaskri.
När jag läser SCUM så tänker jag alltid på könsroller och samhällets syn på manligt och män. Det finns en norm som säger att män ska vara kapabla att utöva våld och att de är brutala av naturen.
Solanas skriver om Mannen, om mansrollen, om vår kultur och de normer som råder. Vi lever nämligen i ett samhälle där mannen ses som ett djur som styrs av sina lustar och där män systematiskt idiotförklaras och kvinnornas roll är att ta ansvar för mäns sexualitet och ilska.
En kvinna som blir våldtagen eller misshandlad får ofta bära ansvar för det som hände; hennes kjol var för kort, hon var för full, hon flirtade, hon provocerade, hon följde med hem. Hon ”borde veta bättre” även om hon snarare borde anta att mannen hon följer med inte vill henne illa.
Oavsett om det är kvinnor eller män som rättfärdigar våldet så handlar det alltid om att män inte kan kontrollera sig. Då är det inte så konstigt att man till slut är tvungen att se varje man som potentiell fara. Inte för att de faktiskt är det utan för att synen på män tvingar oss till det.
Att Valerie Solanas till slut kunde konstatera att mannen bara är en vandrande, empatilös dildo är för att hon fick det bekräftat om och om igen, inte av männen som kränkte henne under hela hennes liv, utan av samhället som förklarar mäns våld med biologi.