Sedan 1999 är människor rättsligt berättigade att inte köpas för sexuellt bruk.
För detta syfte erbjuds stöd att lämna prostitutionen genom de specialiserade prostitutionsenheterna, numera Mikamottagningarna i våra tre storstadskommuner, som även hjälper tjejer som har sex som självskadebeteende.
Detta stöd måste få fortsätta – inte begränsas, som Stockholms socialförvaltning avser.
Mikamottagningarna är effektiva. Forskare knutna till Linköpings universitet utvärderade dem 2012.
Tio klienter mådde inte tillräckligt bra, avbröt eller avböjde medverkan, men 36 kunde beskriva potentiellt traumatiska upplevelser under uppväxten.
Bland annat utsattes 67 procent för sexuella handlingar, 76 procent lades in på sjukhus, 58 procent mobbades och 61 procent blev slagna eller skadade av familjens vuxna. Den vanligaste orsaken till prostitution uppgavs vara behov av pengar.
Internationella studier visar också att 60-90 procent (beroende på plats) varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Många rymmer hemifrån, saknar utbildning och blir fattiga.
I prostitution fortsätter övergreppen. Bland hundratals sexköpare över hela världen erkänner många, närmare hälften i en studie, att de köper sex som de känner sig obekväma att be andra partners om eller som andra partners vägrar genomföra.
Majoriteten tycks vilja imitera den mest skadliga pornografin, till exempel sadomasochism, analsex, oskyddat sex, gängvåldtäkter med mera, vilket prostituerade personer på grund av sin utsatthet ofta inte kan vägra.
Inte oväntat led 68 procent av 854 prostituerade personer i nio länder, oaktat prostitutionsform eller legalitet, av posttraumatiska stressyndrom (PTSD) i nivå med vårdsökande Vietnamveteraner, tortyroffer, våldtäktsoffer och misshandlade kvinnor som flytt till kvinnojourer.
Åttionio procent uppgav uttrycklingen att de mest av allt ville lämna sexindustrin, men kände att de inte kunde.
Utvärderingen av Mikamottagningarna konstaterade att klienternas genomsnittliga symptombelastning var avsevärt högre än i en annan stor studie av patienter med en rad olika psykiatriska diagnoser och/eller missbruk.
Detta till trots hade redan 80 procent av 26 som fortfarande var i behandling ett år senare lämnat prostitutionen, och 20 procent prostituerades mindre ofta och ville lämna den helt.
Över 90 procent uppgav att samtalsterapin hjälpt dem i detta. Genomgående uppskattades den specialiserade kunskapen, känslan av igenkännande, att flera liknande personer varit där: rätt typ av hjälp var en nödvändighet för att överleva.
Den positiva responsen står i bjärt kontrast mot hur en kontrollgrupp med 11 kvinnor som prostituerats via nätet och som inte fått hjälp av Mikamottagningarna beskrev erfarenheter med socialtjänst och/eller barnpsykiatri.
Kvinnorna hade sällan berättat om prostitutionen och möten med socialtjänst, rättsväsende eller psykiatri fick dem att känna sig överkörda och missuppfattade. Anna Skarheds offentliga utvärdering rapporterade också sådana kontrasterande erfarenheter.
Trots deras bevisade effektivitet avser Stockholms socialförvaltning omintetgöra Mikamottagningens unika arbetsmetod.
Klienter fick tidigare vara anonyma för att våga söka hjälp. De fick själva bestämma när behandlingen var färdig. Nu meddelas att 15 samtal är vad som beviljas—sen upphör anonymiteten och staden avgör behovet av fortsatt stöd från kliniken eller ”andra vårdgivare”.
Efter sommaren får inte 16–18 åringar komma som tidigare eftersom nya vårdgivare planeras för dem. Åtminstone hälften börjar i prostitution innan de fyllt 18 år, en del långt tidigare.
Dessutom kommer Stockholms Tjejjour i kontakt med många tjejer som har sex som självskadebeteende, ofta på grund av av liknande övergrepp under barndomen som prostituerade personer utsatts för.
Mikamottagningen är den enda som går att lita på när jourens kompetens är inadekvat för unga personer.
Socialförvaltningen sparkar på de mest utsatta grupperna, majoriteten med ofattbara trauman från åratal av misshandel och sexuellt utnyttjande.
Vi uppmanar regeringen att i lag garantera Mikamottagningarnas fortsatta stöd, till exempel genom förstatligande, och Stockholms stad att omedelbart upphäva sitt beslut att begränsa deras värdefulla arbete.
Malin Jenstav, stödverksamhetsansvarig och projektledare, Stockholms Tjejjour
Malin Meissner, utbildningsansvarig och projektledare, Stockholms Tjejjour
Max Waltman, fil.dr., gästforskare Harvard University 2016-2017, internationell postdoktor vid Stockholms universitet 2016-2019
Caroline Engvall, författare och journalist
Josefin Grände, leg. psykoterapeut
Zozan Inci, ordförande Roks
Zandra Kanakaris, generalsekreterare 1000 möjligheter och förbundsordförande Unizon
Hanna Olsson, handledare och författare
Linn Fröjendahl, Indra tjejjour
Maria Schillaci, leg. psykolog, programchef ECPAT Sverige
Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt initiativ
Jenny Westerstrand, jur.dr., lektor i rättsvetenskap, Umeå universitet
Ann Wilkens, leg. psykoterapeut