LIBYEN ”Även svenska plan bör skickas till Libyen. Om vi nu har skaffat dessa jas-plan, vad kan vara bättre att använda dem till att skydda och stödja en arabisk revolution för demokrati och social rättvisa? Må det så vara folkpartister och moderater som skickar i väg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens sida. ” Det skriver författaren och vänsterdebattören Andreas Malm.
Den arabiska revolutionen står med ryggen mot väggen och peppras av kulor. I Libyen, Jemen, Bahrain skyr tyrannerna inga blodsoffer för att begrava sina medborgares längtan efter frihet. Fram tills alldeles nyligen var samtliga nära allierade till väst. Och nu plötsligt: västerländska stridsflygplan över Libyen, med bomber för att slå ut Khaddafi.
Hur ska vänstern ställa sig då? Världens vänsterkrafter var förstås de första som helhjärtat satte sitt hopp till den arabiska revolutionen, när demonstrationerna bröt ut i Tunisien i december: det var vår självklara ryggmärgsreflex. Många liberaler och högerkrafter, däremot, var tveksamma eller direkt fientliga, i synnerhet när revolutionen kom till Egypten. De såg en kär stabilitet gå förlorad till onda islamister. På samma sätt ställde sig Sarkozy – han som nu leder det internationella anfallet mot Khaddafi – instinktivt på Ben Alis sida, liksom väst in i det sista försökte rädda så mycket som möjligt av vännerna i Mubarakregimen. Å andra sidan har den prorevolutionära vänstern tvingats ägna det senaste decenniet åt en förtvivlad kamp mot imperialistiska invasioner. Och så detta omslag: de som alldeles nyss höll tyrannerna bakom ryggen – och gör det fortfarande i Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Oman, Algeriet, Jordanien… – sänder sina trupper till revolutionens undsättning.
Vad ska vi tycka då? Situationen är som gjord för förvirring. Det betyder att det inte längre räcker att tänka med ryggmärgen, men det är exakt vad viss – lyckligtvis marginell – vänster gör när den säger nej: imperialismen invaderar igen! Inget blod för olja! Stoppa flygförbudszonen! Som om Libyen 2011 var Irak 2003.
Om vi i stället för med ryggmärgen väljer att tänka med huvudet måste vi till att börja med erkänna att impulsen till denna intervention inte kommer från Pentagons strateger eller amerikanska oljebolag. USA har i det allra längsta tydligt manifesterat sin ovilja att blanda sig i; Gates och Obama fick släpas till förhandlingsborden och övertalas hårt för att till slut köpa idén. Om det var rena oljeintressen som bestämda skulle västländerna precis lika gärna ha kunnat satsa på Khadaffi, som – till skillnad från en gång Saddam Hussein, eller från dagens Iran – försett dem med precis så mycket olja som de velat ha. Den kapitaliststat som är mest beroende av libysk olja – Berlusconis Italien – hade således det mest intima kärleksförhållandet till Khaddafiregimen och hör till dem som varit minst intresserade av en flygförbudszon. Att detta skulle vara en planerad stöld av libysk olja, i analogi med Irak 2003, är en fantasi som enbart platsar i Khaddafis eget huvud.
I stället bör man förstå västvärldens plötsliga vändning i Libyenfrågan så här: den ursprungliga antirrevolutionära ryggmärgsreflexen från Sarkozy och andra västledare skapade efterhand politiska besvär. En borgerlighet som sedan murens fall byggt sin ideologiska dominans på tanken att den företräder demokratin i världen efter sin historiska seger mot tyranniet, hamnade plötsligt i ett förvar av tyranni mot den största demokratirörelsen i världen sedan just murens fall. I Frankrike blev motsägelsen så stor att utrikesminister Michelle Alliot-Marie måste avgå. Samtidigt blossade revolutionen upp i Libyen, med en bländande kraft som fick många att tro att de libyska massorna skulle slå egyptiernas rekord och största sin diktatur på ännu kortare tid: under den första euforiska veckan tog västregimer snabbt ställning för oppositionen. Allt tydde på att den skulle segra, och det var politiskt nödvändigt att inte upprepa de tidigare misstagen.
När Khaddafi sedan visade sig oändligt mer brutal än såväl Ben Ali som Mubarak trycktes revolutionen bakåt. Då hade väst redan valt sida; en återförsoning med Khaddafi syntes omöjlig. I det läget kan förvisso oljefaktorn ha spelat in – goda relationer med en libysk regim är nödvändig – men impulsen till utländsk intervention kom inte därifrån: den kom från revolutionärerna själva. Under allt hårdare press, med Khaddafis bomber fallande på alla sidor om sig, var det de som bönade och bad om hjälp. Att låta den libyska demokratin dränkas i blod blev då politiskt omöjligt.
Vi står därmed inför en intervention som inte liknar någon annan sedan kalla krigets slut, eller ens sedan andra världskrigets: en genuint folklig revolution vädjar om bistånd för att balansera upp de militära styrkeförhållandena. Den logiken passar inte in på, säg, Iran 1953, Irak 1991, Kosovo 1999 eller någon annan intervention i färskt minne. Vänsterkrafter i Europa kan då välja att motarbeta revolutionärernas önskan, i trohet till gamla paroller – eller ge dem sitt ovillkorliga stöd.
För så är det ju: en revolutionär vänsters uppgift är att sätta revolutionens överlevnad och seger i första rummet. Och det torde vara solklart för alla att Khaddafi utan intervention skulle lyckas ta död på den libyska revolutionen och begrava sitt folk levande för all överskådlig framtid, med hjälp av sin överlägsna eldkraft och sin total brist på gränser. En seger för Khaddafi skulle vidare få massornas självförtroende i hela regionen – så skyhögt efter segrarna i Tunisien och Egypten – att sjunka djupt, i värsta fall under marken. För de som vill se frihet och demokrati i Mellanöstern finns det följaktligen bara en rimlig slutsats: militär hjälp till revolutionen omedelbart, inte en dag senare. Oavsett varifrån hjälpen kommer.
Lyckligtvis är detta också den position som det mesta av den svenska vänstern – inklusive Vänsterpartiet och Ung Vänster – intagit. Men den har också en följdsats. Även svenska plan bör skickas till Libyen. Om vi nu har skaffat dessa jas-plan, vad kan vara bättre att använda dem till att skydda och stödja en arabisk revolution för demokrati och social rättvisa? Må det så vara folkpartister och moderater som skickar i väg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens sida. De får gärna fortsätta till andra länder och ta strid, med lämpliga metoder, mot sultan Qaboos, kung Abdullah, president Saleh och alla de andra tyranner som desperat försöker hålla tillbaka folkets flodvåg.
Det är en politik som svensk vänster kan verka aktivt för, inklusive i riksdagen. Med huvud – och hjärta – bör vår kampanj vara: svenska vapen till den arabiska revolutionen nu.