Ett tag kunde man hoppas att VM skulle få bli fritt från politik, och handla om just fotboll. Att de förnumstiga kraven på statsvetenskapliga analyser av maktdelningen i Putins Ryssland från 25-åringar som råkar vara mycket bra på att sparka boll skulle utebli. Men icke.
Så snart egyptern Salah hade synts på bild med Tjetjeniens blodtörstige ledare Kadyrov var politiseringen igång. Och efter segern mot Argentina sjöng kroaten Dejan Lovren en sång som förknippas med Ustasja, det vill säga den fascistiska lydregim till Hitlertyskland som styrde Jugoslavien under andra världskriget.
Även om vi nu är rusiga över de sportsliga framgångarna ser världsmästerskapet från ett politiskt perspektiv mest ut som en pendang till vår andre vice talmans funderingar kring exkluderande nationalitet.
Samtidigt finns en motsatt tendens, nämligen att VM illustrerar det uppenbara faktum att det går mycket bra för en person att ha flera nationella identiteter samtidigt.
I stället för att cementera nationen kanske idrotten håller på att bidra till att lösa upp den. Även om de albannationalistiska gesterna efter segermålen mot Serbien var onödiga – och möjligen opassande – var de två flaggorna på Xherdan Shaqiris skor talande: Schweiz på den vänstra och Kosovos på den högra. Man kan ha lojalitet med två nationer samtidigt. Det visade också Mesut Özil – tysk med turkisk bakgrund – när han signerade en tröja åt Turkiets auktoritäre president Erdogan.
Det förmodligen tydligaste fallet av alla är Marocko. Av truppens 23 spelare är endast sex födda i det land de representerar.
De flesta är fransmän eller holländare som levt hela sina liv och fostrats som fotbollsspelare där, men med föräldrar som invandrat från Marocko. De har (minst) två nationella identiteter. Faktum är att det inte ens finns något språk som alla i omklädningsrummet förstår.
Man kan göra en analys som kan uttryckas både nationalistiskt och postkolonialt, två intellektuella traditioner som ofta har mer gemensamt än företrädarna vill erkänna. Dels kan man, ur ett nationalistiskt perspektiv, hävda att det marockanska laget består av ett gäng rotlösa nomader eller legosoldater.
Sådana finns, spelare med ursprung i stora fotbollsnationer som väljer medborgarskap i sämre länder för chansen att spela i ett världsmästerskap.
Men i det marockanska fallet är valet av land knappast godtyckligt, rötterna är tydliga. Det är inte heller spelarna, utan deras föräldrar, som har migrerat.
Det är inte en fråga om att vara medborgare någonstans eller ingenstans, utan om att vara det på flera ställen samtidigt.
I den postkoloniala varianten lyder resonemanget ungefär så här: på grund av den fattigdom och det förtryck som den västerländska dominansen har skapat har människor tvingats fly från världens periferi till dess centrum där de har levt som en andra klassens invånare.
Trots att Marocko får tillbaka skrapet – spelare som inte skulle ta plats i de stora europeiska nationernas landslag – är de alltså bättre än de inhemskt marockanska. Så skapas, illustreras och underhålls den känsla av underdånighet och bitterhet som finns i det forna franska protektoratet och utvandrarlandet, inte minst i förhållande till Europa. Inte heller denna analys håller. För Marocko är förmodligen det bästa lag någonsin som har åkt ur ett världsmästerskap utan vinst. Och flera av Lejonen från Atlasbergen, som det marockanska laget kallas, har haft möjligheter att representera de stora europeiska nationerna.
Det är inte de som blivit över som spelar för det afrikanska landet, utan personer med flera olika lojaliteter.
När man går omkring i souken i Marrakech eller i vimlet i Casablanca är det för övrigt ett enda samtalsämne som dyker upp när man berättar att man är ”suede”: Zlatan Ibrahimovic.
En spelare som fick erbjudande att representera såväl Bosnien som Kroatien, men som valde Sverige. Vårt lands bästa fotbollsspelare någonsin är det svenskaste som finns i omvärldens ögon. Kanske blir det ändring på det i morgon.