Jag vaknar och kollar min telefon. Sms som säger ”PANIK”. Jag kollar Twitter. ”Dom sa ’hoppas ni brinner inne nästa gång’, ’dom slog kvinnor och barn’, ’dom kallade oss negrer’, ’bilar brann’”.
Dom. Polismakten. Vi. Folket.
Presskonferens. Jag ser trötta ansikten på människor från en organisation som annars alltid utstrålar kraft och vilja. Som säger att en enad förort aldrig kan besegras. Människor som kämpar för att förändra livet till det bättre, för de som ingen annan annars bryr sig om.
Polisen har valt att avlossa ett skott, som har lett till en gammal mans död. Omständigheterna är oklara. Det har lämnats en bild av ett händelseförlopp, som senare visar sig inte stämma. Nu vill folket ha upprättelse. Man vill ha svar.
Megafonen har begärt en oberoende utredning av dödsskjutningen. Det har hållits en demonstration, som ingen har uppmärksammat. Ingen har lyssnat. Ingen verkar bry sig.
HALLÅ. EN MAN HAR SKJUTITS IHJÄL. DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER. GÖR NÅGONTING. VAKNA. Vakna.
Men inget händer.
Så inatt brann förorten igen. För alla där vet att ett människoliv inte alltid är lika mycket värt som ett annat. Alla där vet att det måste till bilbränder och stenkastning för att pocka på uppmärksamhet från politiker och media. Alla där vet.
Vi är under belägring av institutionaliserat förtryck och utanförskap. Polisen skyddar inte alla människor, den angriper somliga. Polisen gör det här för att polisen vet att de kommer undan med det. Ingen snut skulle någonsin ställa sig på Djursholm och våga kalla en annan människa för n-ordet. Ingen snut skulle någonsin utdela batongslag mot kvinnor och barn av överklassen. Ingen människa som tillhör det övre skiktet av samhället skulle någonsin kunna skjutas ihjäl under suspekta förhållanden, utan att hela landet skulle rasa.
Men ett liv i Husby är inte lika mycket värt som ett liv på Djursholm.
Jag märker plötsligt hur mina tårar börjar falla okontrollerat.
Historien upprepar sig. När kommer revolutionen? När kommer förändringen som inte tolererar att polisen ska kunna misshandla och kränka? Hur länge till ska vi nöja oss med förklaringsmodeller som bara sopar problem under mattor och mörkar sanningar?
Hyckla inte. Vi lever inte i en demokrati. Kom inte till mig och börja snacka om ”det individuella ansvaret”. Kom inte till mig och säg att något sådant som strukturell diskriminering inte existerar. Kom inte och säg att klass inte spelar någon roll. Att hud- och hårfärg inte är avgörande för hur man blir behandlad i det här landet. Att kön, etnicitet, religion och härkomst inte spelar roll för människovärdet.
Kom inte och ljug.
Ser ni inte det systematiserade våldet? Jo, ni ser det, men ni vill inte erkänna det. Ni vill inte erkänna hur verkligheten ser ut eftersom ett erkännande skulle komma att innebära ett ansvar. Ni erkänner inte, för ni är inte beredda att vidta de åtgärder som krävs.
Jasenko, bror. Checka dig själv. Förorten brinner. Igen.
I förra veckan satt en vit svensk man i SVT Debatt och gick till försvar för sin sons rätt mot polisen. Även det var ett fall av poliser som hade utövat maktmissbruk. Men kommer föräldrarna till varenda unge som inatt fick batongslag utdelade och blev kallade för kränkande ord också kunna beredas plats i media och få begära att det tillsätts utredningar?
Nej. För ingen bryr sig om föräldern från Husby. Ingen bryr sig om det som händer i orten. INGEN BRYR SIG. Varför är det ingen som bryr sig?
Jag var inte på plats, men jag är ändå en av dom som ni angrep inatt. Jag vill ha upprättelse. Fråga mig inte om jag försvarar och har förståelse för bilbränderna. Fråga mig inte varför jag har ett förakt för maktordningen. Fråga mig inte hur JAG ska lösa problemet.
Fråga dig själv.
Fråga dig själv hur DU kan låta det här hända. Fråga dig själv varför jag och såna som mig inte är lika mycket värda som alla andra. Fråga dig själv hur du hade känt om du blev fysiskt och verbalt misshandlad för att du kräver rättvisa. Fråga dig själv om det är detta Sverige du vill bo i.
Fråga dig själv.