Sverigedemokraterna är inget nytt parti. I februari fyller partiet 32 år. Ändå har man haft svårt att nå fram till den politiska makten. Medan motsvarande partier runt om i Europa ingår i regeringar är Sverigedemokraterna fortfarande isolerade trots att det snart gått ett decennium sedan det väljarmässiga genombrottet,
Orsaken är väl känd: Sverigedemokraterna har en mörk bakgrund. Trots en omfattande förändringsprocess är partiets ursprung och tidiga historia fortfarande en börda.
För att använda ett uttryck myntat av den norska statsvetaren Elisabeth Ivarsflaten saknar Sverigedemokraterna en anseendesköld (reputational shield).
Med det menas att partier som prioriterar nationalism och invandringskritik får svårare att uppnå legitimitet om de förknippas med extremism.
Andra partier, som har en sådan sköld, kan utan samma legitimitetsproblem föra en politik som är minst lika långtgående som Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och det norska Fremskrittspartiet är två exempel.
Visst har Sverigedemokraterna kommit en bit på vägen. Dagens parti är i många avseenden väsensskilt gentemot 1990-talsversionen.
På en del håll har man också börjat få upp ögonen för det till nyligen helt isolerade SD. Sommarens lunchmöte mellan med Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor hade stor symbolisk betydelse, och nyligen stöttade Kristdemokraterna och Moderaterna ett SD-initierat misstroendevotum mot justitieministern Morgan Johansson.
Helt framme är SD inte. Inget annat parti har ännu talat om en gemensam plattform, eller ens antytt framtida regeringsförhandlingar.
Trenden är ändå tydlig. M och KD har ett öppnare förhållningssätt till SD än vad som var fallet för bara ett år sedan.
På längre sikt kanske även Liberalerna kan börja röra sig i samma riktning, om januariavtalsbestraffningen i opinionsmätningarna fortsätter.
Ännu är dock inte SD framme vid målet. Man måste fortsätta att slipa ner de hinder som fortfarande finns kvar.
Det är i det ljuset vi kan se flera av de förslag som lagts till de kommande Landsdagarna. Anpassningen av abortpolitiken, öppnandet för dubbla medborgarskap och borttagandet av formuleringen ”nedärvd essens” i principprogrammet är exempel på anpassning till den politiska omgivningen.
Syftet är full legitimitet och, i förlängningen, politisk makt.
Det finns säkert Sverigedemokrater som tycker att partiet håller på att urvattnas. Men med rekordnivåer i väljaropinionen är det drömläge för SD:s ledning att genomföra förändringar.
Och man lär fortsätta att vara det mest radikala partiet i migrationspolitiken, så det skulle förvåna om partiledningen får några större problem med att sälja in de föreslagna ändringarna.
Tiden verkar för Sverigedemokraterna.
Ju längre en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering sitter vid makten, desto svårare blir det för de borgerliga partierna att motivera att de avstår från ett maktövertagande med att de inte vill ge inflytande till SD.
Det kan även komma att gälla de partier som just nu utgör underlag för S-MP-regeringen. Frågan är inte om SD tar steget till direkt politiskt inflytande, utan snarare när.
