Att Sverige fortfarande inte har en regering efter valet den 9 september 2018 framstår för en utomstående som en författningskris – där konstitutionen inte längre fungerar som ett verktyg för folkviljan att leda landet på ett effektivt sättet.

Att författningen har blivit obsolet är ingen nyhet. Det har hänt förr, som när man gick från ståndsriksdag till bredare representation i mitten på 1800-talet och vid införandet av allmän rösträtt.

De som skapade dagens Regeringsform (RF) under tidigt 1970-tal förutsåg inte dagens situation.

Talmannens roll var rent administrativ; att hantera voteringar, ställa förslag mot varandra och fungera som en rättslig vaktmästare i riksdagen. Det skulle expedieras, rulla vidare och komma till beslut.

Enligt Regeringsformens 6 kapitel, paragraf 4 (RF 6:4) andra stycket ska regeringsfrågan prövas inom fyra dagar. Om Riksdagen förkastar förslaget ska enligt RF 6:5 frågan prövas igen och om det inte vinner gehör efter fyra voteringar ska urtima val (extraval) utlysas.

Det är matematiskt enkelt – fyra gånger fyra är sexton dagar. Varför har det då tagit så lång tid?

I stycket som föregår RF 6:4 andra stycket, det första stycket, står det ”När en statsminister ska utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen.”

Det tolkar talmannen Norlén som att han kan sitta på regeringsfrågan i månader – för nu rullar Sverige in på den femte månaden utan regering.

Det står inte i Regeringsformen hur länge detta samråd kan pågå eftersom lagstiftaren såg det som ett dagsverke – och talmannen går från att ha varit riksdagens rättsliga vaktmästare till att bli en självutnämnd pseudopresident i en konstitutionell monarki där (enligt RF 1:1) ”all offentlig makt utgår från folket”.

Så genom att ockupera ett litet stycke lagtext och stanna processen där hittar talmannen en rättslig håla där det saknas tidskrav. Genom att agera efter eget huvud är talmannen pseudopresident.

All offentlig makt utgår inte längre från folket – den tråden är bruten.

En följd av detta är att den expeditionsministär som sitter får en budget den vägrar genomföra -  eftersom det är motsidans budget.

Och medan detta fortgår rullar det på i samhället med en myriad av eskalerande problem. Det är gängkriminalitet, kreditfest, extremism och handgranatskastning för att nämna några exempel.

Att inte agera är också att agera.

Samtliga partier med ambitionen att forma en regering gick till val 2018 på att man hade en plan hur dessa ”utmaningar” skulle mötas. Men därefter klarar man inte ens att komma igenom ytterdörren till beslutsamhet.

Dagens svenska författning har tjänat ut – den ger inte folket ett verktyg att leda landet. Att reformera själva riksdagsarbetet tror jag inte löser problemet. Kärnan är valsystemet.

Med ett rakt personalvalssystem med fasta valkretsar skulle Sverige få starkare riksdagsmajoriteter i färre, bredare och större partier, eftersom varje valkrets bara väljer en företrädare. Och med en återgång till treåriga valperioder skulle de valda bättre representera folkets vilja i tiden.

Då skulle landet snabbt kunna ledas av en regering efter ett val. Det stärker folkviljans genomslag – vilket är vad demokrati i grunden handlar om.