I en artikel på SVT Opinion hävdar skribenterna att det är mansrollen som är orsaken till pojkars sjunkande resultat i svensk skola. Den begränsande mansrollen påstås leda till en antipluggkultur där ”unga män super, slåss och skiter i skolan”.

Bakgrunden är en nyligen publicerad artikel av ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg i tidningen Göteborgs-Posten.

Perlenberg lyfter fram pojkar som en diskriminerad grupp i svenskt skolväsende med fokus på de alarmerande skillnaderna i resultat och betyg som vi sedan en tid tillbaka blivit medvetna om.

Svensk skola tycks lida av en ökande brist på jämställdhet trots att vi, mer än alla andra länder, är upptagna av genusfrågor och feminism.

Att påstå att pojkar är diskriminerade i skolan är tydligen en väldigt provocerande ståndpunkt. Ändå vet vi att det är så. Statistik talar sitt tydliga språk. Pojkarna är de stora förlorarna i dagens skola.

Betygsglappet mellan pojkar och flickor ökar idag på ett oroväckande sätt. De senaste PISA-resultaten visar att flickor uppnår högre medelbetyg än pojkari samtliga ämnen förutom idrott.

Samma tendenser ser vi för övrigt på våra universitet och högskolor. Betydligt fler kvinnor än män läser vidare på universitet och högskolor och når examen.

Att då försöka förklara dessa obestridliga fakta genom att förskjuta problemet till mansrollen är inte bara missvisande utan även rent inhumant.

Det kommer i förlängningen enbart att öka på skillnaderna i de utbildningsresultat vi ser idag. Resonemanget bygger implicit på premissen: Pojkarna har inte problem i skolan. De är problemet.

Men det är inte mansnormen som är problemet i svensk skola. Det är snarare frånvaron av mansnorm samt avsaknad av pojkars perspektiv som utgör det största hindret för att vi ska komma åt problemet med skillnader i skolresultat.

Vi har skapat ett skolsystem som gynnar flickor. Det är detta och inget annat som orsakar att pojkars resultat i skolan sjunker och att betygsglappet ökar.

Social kompetens och samarbetsförmåga värderas i dagens skola. Detta gynnar i flickor framför pojkar som ofta drivs av inre motivation och stimuleras av utmaningar och konkurrens.

Vi vet också att pojkar generellt sett mognar något långsammare än flickor i de lägre åldrarna. Inte minst språkligt. Den skillnaden jämnas så småningom ut i de skolor som förmår hantera detta faktum.

Att biologiska faktorer och skillnader mellan könen spelar roll för skolprestationer har hjärnforskaren Martin Ingvar konstaterat i en rapport.

Många av dagens manliga elever vittnar om att deras problem har börjat redan på mellanstadiet, ibland ännu tidigare. Det är också i den åldern som könsskillnader i mognad och koncentrationsförmåga är som störst.

En känsla av att inte lyckas och att betraktas som problem riskerar att permanentas i individens självbild, vilket kommer att påverka motivationen och lusten att lära på ett negativt sätt för lång tid framöver.

Genom att försöka pressa in alla elever i en och samma genusmall skapar vi i själva verket en skola som är motsatsen till jämlik.

En skola som inte förmår anpassa sig efter elevernas inneboende förutsättningar kan aldrig bli den språngbräda inför ett fortsatt lyckat och framgångsrikt liv som skolan är tänkt att vara.

Pojkars sjunkande resultat i den svenska skolan är ett problem som inte bara innebär personligt lidande och risk för utanförskap. Det är också en samhällsekonomisk förlust och ett problem som är värt att tas på största allvar.