Ett av skälen till att så många av oss älskar Allsvenskan är att den, till skillnad från de stora ligorna, är relativt fri från det riktigt stora kapitalet; det går helt enkelt inte att köpa sig till framgång, så som klubbar i Premier League regelbundet gör, likt Chelsea och Manchester City, bara för att ta två sentida exempel.
Malmö FF har en halv miljard på banken efter Champions League-äventyren men det är småsmulor i en värld där Manchester United precis gjort klart med sitt senaste nyförvärv, Paul Pogba, för över en miljard.
Och vad hjälpte den halva miljarden Malmö FF när laget fick stryk mot Jönköpings Södra i våras på Stadsparksvallen? Ingenting.
Till detta kommer att Allsvenskan har en lång historia och att denna historia kryddas av besök med lag från många mindre orter, från Billingsfors och Holmsund till Mjällby och Ljungskile.
De idylliska arenorna är en viktig del av Allsvenskans attraktionskraft och till dessa hör den mytomspunna och vackra Stadsparksvallen, Jönköping Södras hemmaplan.
Kanske är det också därför den senaste huliganhändelsen, attacken på Östersunds målvakt Aly Keita, gör extra ont: nu slog fotbollshuliganismen ned mitt i idyllen och inte på Friends, Gamla Ullevi eller Swedbank Arena.
I skrivande stund vet vi väldigt lite om anledningen till attacken och därför vore det dumt att spekulera för mycket.
Det enda vi vet är att attacken skriver in sig i en våldshistoria som är längre än många vill föreställa sig ty svensk fotboll hade stora problem med huliganism redan på 1910- och 20-talen, till exempel.
Sedan dog den ut för att komma tillbaka, via England, på 1980- och 90-talen, och har sedan dess varit ett gissel inom svensk fotboll.
Fotbollen har, framför allt bland män, en förmåga att sätta känslorna i svallning som ingen annan idrott och en av de stora utmaningarna är att se till hur dessa känslor ska disciplineras.
Klackarna har en viktig roll i detta arbete och klackar som samarbetar med klubbledningarna kan, visar erfarenheten, skapa en fin och positiv läktarkultur som gör att barn och kvinnor inte skräms bort från arenorna.
I en sådan läktarkultur är sångerna och ramsorna till stöd för det egna laget viktigare än häcklandet av motståndarlaget och deras supportrar och kärleken till det egna lagets färger viktigare och starkare än hatet. Det finns det fina exempel på.
Men här finns mer att göra och vi som älskar fotbollen och Allsvenskan kan inte bara skälla på klubbarna och polisen och kräva att de ska ta ansvar för all säkerhet på arenorna.
Jag går sedan 1963 på Malmö FFs hemmamatcher, på ståplats, och det är vi, tror jag, på ståplats, som ibland måste visa mod och ingripa.
Kanske hade vi i Malmö, när en liknande händelse som den igår inträffade på Swedbank Arena i maj 2011, kunnat stoppa den unge man som då sprang in på planen och attackerade HIFs målvakt Pär Hansson.
Visst bör ordningsvakterna i första hand ingripa men när inte det är möjligt måste vi själva göra det.
Det finns alltid ögon som ser, människor som anar vad som är på väg att hända i den typen av situationer som igår och då kan det räcka med något som ibland kan saknas i det svenska samhället: vanligt civilkurage.
Att vi ska få bukt med huliganismen helt, tror jag är svårt.
Den är dess värre en del av fotbollens svans men med gemensamma krafter kan vi göra den försumbar, till en Pelle Svanslösdito.
