I Aftonbladet menar två forskare att ”ett glas mjölk alltid är en fråga om makt och förtryck” – för kon, och kopplar mjölk till rasism och idéer om vit överlägsenhet.

Visst har mjölk använts i sådana sammanhang, särskilt under en epok då hela det västerländska samhället präglades av djup rasism.

Men idén om att mjölk historiskt sett skulle vara viktigare i vår del av världen än i alla andra är inte sann. 

Europa har med sin bofasta odlingsekonomi traditionellt sett varit en utpräglad sädkultur.

De som är mest präglade av mjölkprodukter är boskapsuppfödande nomadkulturer som de centralasiatiska, där djurens kött, blod och mjölk utgjort huvudfödan. När Djingis Khans ättlingar härjade i Europa på 1200-talet vägrade de äta det bröd som erbjöds, eftersom de tyckte det var vedervärdigt.  

Mongolerna var här som representanter för det näst största imperiet någonsin. Faktum är att av de tio största imperier som funnits i världshistorien har endast tre varit västeuropeiska.

Den vite mannen har inte haft monopol på vare sig imperialism eller kolonialism.

Iberiska halvön var en del i ett muslimskt imperium i femhundra år längre än vad Latinamerika var spanskt. Osmanerna var i Sydösteuropa i ett halvt millennium. Det som européerna erövrade var ofta andra imperier (mogulerna, Inka, aztekerna). 

Inte heller har slaveriet varit någon företeelse som präglat enbart Europa och USA.

Den muslimska handeln med svarta slavar var mer omfattande än den transatlantiska. I 800-talets Irak ägde en av världshistoriens största slavrevolter rum, med förmodligen över en miljon dödsoffer.

Och det inhemska afrikanska slaveriet var större ändå. År 1850 fanns det långt fler afrikanska slavar i Afrika än i Amerika, kanske så många som tio miljoner. Runt en miljon européer har varit slavar i Afrika. 

Den vite mannen har inte heller haft ensamrätt på rasism.

I Kina har fördomar och diskriminering baserat på biologiskt ursprung en över tusen lång år historia och redan under tidig medeltid fanns det svarta slavar i landet. På 1600-talet talades det om ett kinesiskt ”lebensraum”.

I arabvärlden har rasism en mycket lång historia. Ibn Khaldun, den framstående arabiske historikern, skrev på 1300-talet: ”negernationerna är som regel lämpliga att förslava, ty de har lite som är mänskligt”.

Och i Indien har det rasistiska kastsystemet en flera tusen år lång historia.

Detta märks än idag. I alla tre regioner rapporteras återkommande om rasistiska våldshandlingar – pogromliknande attacker med massvåldtäkter och dödsfall.

Undersökningar visar också att det inte är i Västvärlden den mesta rasismen finns, tvärtom.

85 000 personer från sextio länder fick svara på frågorna om de skulle vilja ha en person av en annan ras som granne och hur ofta rasistiska handlingar sker i deras grannskap.

Bland de tjugofem mest rasistiska länderna finns bara ett västland, Cypern, på tjugoandra plats. Sex av de tio mest rasistiska var arabländer och värst av alla var Indien.

En av anledningarna till att västvärlden uppvisar mindre rasism än andra är att vi talar om rasismen – och bekämpar den.

I många andra regioner är det tabu att diskutera frågan, inte minst eftersom den passar så dåligt in i den postkoloniala agendan. 

För att antirasismen ska fortsätta vara framgångsrik i västvärlden krävs att den besinnar sig. Ta hem de segrar som vunnits och försvinn inte iväg i löjligheter och akademiska spetsfundigheter. Då splittrar ni snarare än enar.

Vi har allvarligare problem än mjölk-rasism och förtryck mot kor.