”Vad fan får jag för pengarna?”

frågade sig Leif Östling i Uppdrag Granskning söndagen den 5 november och genast vidtog en upphettad debatt om skatt, moral och välfärd, ibland med aktörer som var mest upptagna med att göra frågan till partipolitik.

Även om det inte var det mest välformulerade spörsmålet är det dock en relevant fråga och alla från vänster till höger borde uppskatta att den både ställs och besvaras.

En del av det jag fått är nämligen sådant som alla tycker är ganska vettigt:

När min son var sjuk i cancer fick han en svindyr behandling som räddade hans liv och jag bor i ett land med försvar, polis och infrastruktur.

Annat jag fått är däremot sådant som alla antagligen tycker är ganska dumt.

Jag har finansierat tjänstemäns nöjesbetonade resor och jag bor i ett land där några offentliga upphandlingar uppenbarligen varit katastrofala.

Oavsett om man anser att slöseri är en stöld från skattebetalaren, eller en stöld från vård, skola och omsorg, borde samtliga – oavsett politisk hemvist – vara överens om att slöseri är stöld.

Det finns dessutom en fråga som kommer före
”Vad fan får jag för pengarna?”
och med ursäkt för liknande språkbruk kan den formuleras som:
”Hur jävla mycket betalar jag?”

Det är inte helt tydligt. Arbetsgivaravgiften betalar arbetsgivaren i vårt ställe, den kommunala inkomstskatten och begravningsavgiften dras från lönen innan den når kontot, moms ingår i priset utan att synas på prislappen och en del punktskatter är så väl dolda att knappt ens en detektiv hittar dem.

Många betalar ungefär 53 procent i skatt, men allting är delvis gömt eller direkt osynligt.

Både den som vill skrämmas med hur höga skatterna faktiskt är och den som vill göra oss stolta över hur mycket vi bidrar med, borde rimligtvis skriva under på följande:
Skattesystemet ska vara tydligt och transparent.

Det borde råda konsensus om nyttan av ett ständigt pågående samtal om hur vi beskattar och sedan använder skattepengar.

Det borde varken uppfattas som ”vänster” eller ”höger” att ha invändningar mot skattesystemets utformning eller att vara kritisk mot slöseri och ineffektivitet.

Alla ska veta hur mycket de betalar i skatt, ty om staten är rimligt stor och verkligt god finns det ingen som helst anledning att dölja hur den finansieras eller att oroa sig för människors vilja att betala skatt ens på låga inkomster.

En sista fråga skulle sedan kunna vara, och förlåt för ännu en svordom, ”Vad i helvete får man inte?”.

Det finns nämligen både sjuka som inte fått någon hjälp och stödbehövande som inte beviljas assistens, likväl som det finns helt enastående insatser som oberoende både stat och näringsliv består av att människor skänker av tid och pengar för att göra gott för andra.

Att den offentliga sektorn är stor innebär varken att den är perfekt eller att ens plikt och möjligheter till medmänsklighet begränsar sig till skattsedeln.

Det borde råda konsensus om nyttan av ett ständigt pågående samtal om hur vi beskattar och sedan använder skattepengar. Det borde varken uppfattas som ”vänster” eller ”höger” att ha invändningar mot skattesystemets utformning eller att vara kritisk mot slöseri och ineffektivitet.

Och det borde vara ens förbannade plikt att lägga minst så mycket energi som man lägger på ens politiska motståndares förehavanden, på välgörande projekt i samhället.