MILJÖPARTIET ”Ska språkrören fortsätta med strategin att lansera MP som ett harmlöst mittenparti i den gråa sörja där sossar och borgare slåss om politiskt ointresserade väljare…? Eller ska de nya språkrören räta på sina ryggar och våga stå för grön ideologi med allt vad det innebär såväl av kritik av ekonomisk tillväxt som analys av den ständigt ökande konsumtionen?” Det skriver Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug.
Denna vecka slår dom till. Miljöpartiets nyvalda språkrör. I Almedalen. Profilen skall sättas.
Ska språkrören fortsätta med strategin att lansera MP som ett harmlöst mittenparti i den gråa sörja där sossar och borgare slåss om politiskt ointresserade väljare…? Eller ska de nya språkrören räta på sina ryggar och våga stå för grön ideologi med allt vad det innebär såväl av kritik av ekonomisk tillväxt som analys av den ständigt ökande konsumtionen?
I en tid när allt fler forskare börjar kritisera tillväxtsamhället – och i den ena rapporten efter den andra slår fast att vi inte klarar vare sig klimat- eller miljöpolitik om vi fortsätter att konsumera på det sätt vi gör – finns en mer gedigen plattform än någonsin för språkrören att profilera partiet hårt istället för att slukas upp av den världsbild som de äldre partierna ihärdigt försvarar för att legitimera sin egen existens.
Den här veckan är dags för De gröna att driva på opinionen för nytänkande, att våga vara de som utmanar gamla strukturer, gamla system och gamla normer. Berätta om grön politik, istället för att fortsätta att begrava den i tron att framtiden finns som ett harmlöst, ljummet, smått meningslöst mittenparti som saknar andra ambitioner än att sno röster. De tidigare rören vågade inte ens driva obekväma miljö- och klimatfrågor i valrörelsen!
Det stora problemet har varit att MP med sitt varumärke legitimerat en miljö- och klimatpolitik som inte är hållbar. Språkrör spelar med i den nynationalistiska trenden att berätta sagan om ett Sverige som minskar sina utsläpp av klimatgaser och minskar sitt ekologiska fotavtryck när det i själva verket är tvärtom. I den nynationalistiska retoriken mäter man bara de utsläpp vi gör i vårt eget land. Inte de utsläpp som importen av konsumtionsvaror leder till i andra länder, där allt fler varor tillverkas. Genom denna nynationalistiska retorik skulle vi som bor i Sverige bli oerhört klimat- och miljövänliga om vi slutade att producera några livsmedel själva och istället importerade allt kött och all spannmål… Genom denna nynationalistiska retorik slipper man konfronteras med konflikten som finns mellan miljö och ständigt fortsatt ekonomisk tillväxt. För att skapa miljöutrymme i länder som behöver ekonomisk och materiell tillväxt måste vi ändra våra konsumtionsmönster.
De gröna har alltid varit ett internationalistiskt parti, med den mest kosmopolitiska agendan. Synen på rörlighet för människor, synen på humanistiskt förankrad flyktingpolitik, kampen för högre bistånd och internationell solidaritet är gröna grundbultar. Men på senare tid har språkrör – även de nyvalda – i det ena talet efter det andra fallit in i samma nynationalistiska retorik som socialdemokrater och moderater sedan länge bedrivit när det gällt just miljö- och klimatfrågor.
I själv verket är det mycket som talar för att vi – om vi räknar på hur mycket vår konsumtion ger upphov till – gör större ekologiska fotavtryck idag än tidigare. Ett jobbigt budskap att framföra. Så jobbigt att det bara är ett grönt parti som skulle våga… Men det kräver att man rätar på sina gröna ryggar och har modet att driva opinion också för frågor som utmanar gamla världsbilder och gammalt ekonomistiskt tänkande.
Hur språkrören hanterar politikerveckan kommer att granska av många. Är man tillräckligt harmlös kommer man att få beröm på ledarsidor… Men riskerar också att det alldeles nybildade Gröna Partiet kommer att få vatten på sin kvarn.