MEDIEKRITIK Om en kurd spöar en gambier för att hen hatar svarta, är det ett uttryck för exakt samma rasism som om en ”svensk” rasist skulle begått brottet. Men journalisten Paul Frigyes påstår att medierna driver läsare till hatsajter som Avpixlat genom att inte rapportera gärningsmäns etnicitet. Därmed legitimerar han en världsbild där förklaringsmodellen alltid kokas ner till etniskt ursprung. Med tanke på de främlingsfientliga vindar som nu blåser genom Sverige är det livsfarligt, skriver Erik Wisterberg, journalist, i en replik.

”Mord i dag på Östermalm GREVE SKÖT NEGER MED JAKTGEVÄR”. Aftonbladets ökända löpsedel från den 23 februari 1970 är ett makabert exempel på hur tidningar kunde skriva om etnicitet för länge, länge sedan.

I dag ser vi en stor försiktighet när det kommer till att berätta om etnisk bakgrund i pågående brottsfall. De som kallar sig ”Sverigevänner” (läs främlingsfientliga) ser ofta detta som ett bevis på en massiv mediekonspiration med syfte att tysta ned påstådda problem med invandringen till Sverige.

Avpixlat – en sajt som gjort sig känd för att sprida hat, hets mot invandrare och rasism – har gjort denna konspirationsteori till sitt själva väsen. En sajt som just nu jublar åt den oväntade draghjälpen från journalisten Paul Frigyes, tidigare profilerad reporter på branschorganet Journalisten samt kolumnist i Dagens Nyheter. Frigyes avslutade en serie inlägg på Twitter om den brutala misshandeln av en 32-årig mörkhyad man och hans 1,5-årige son i Malmö med följande konstaterande: ”Man vet att det är ngt. fel på mediernas rapportering om man som progressiv medborgare känner sig trygg först efter att ha läst på Avpixlat”.

Frigyes har senare backat från uttalandet och förklarat att ”trygg” var ett ”dumt ordval”. Men det är ändå värt att stanna vid. Den information Avpixlat gav honom bestod av en ren spekulation om gärningsmännens ”icke-västliga” rötter. Paul Frigyes påstår i en artikel på SVT Debatt att mediernas rapportering kring misshandeln varit så knapphändig att den blivit ”obegriplig”.

Det var i jakten på en ”begriplig inramning” Frigyes drevs till rasistsajten Avpixlat och forumet Flashback. ”På de sajterna fanns uppgifter om ett påstått ursprung hos dem som attackerade den gambiske mannen. Var det relevant? Absolut. Var det sant? Vet inte”, skriver han.

För mig hänger dessa två ting ihop. En osanning är per definition irrelevant i nyhetssammanhang. Kvar finns den stora frågan: Förutsatt att man vet säkert, borde medierna berätta om misstänkta förövares ursprung så snart som möjligt vid hatbrott? ”Om till exempel en jude misshandlar en arab på en gata i Malmö – vore det direkt fördummande att beskriva det som ett fall där en 43-åring misshandlar en 34-åring, utan att nämna etniciteten”, skriver Paul Frigyes.

Det är nu resonemanget börjar bli otäckt. Det är nu Paul Frigyes insinuerar att breda medier ska följa Avpixlats exempel för att inte skapa ”svarta hål” i rapporteringen kring misstänkta hatbrott. Det är nu han menar att medierna ska göra förutfattade meningar och mer eller mindre troliga tolkningar till sanning. För om ”en judes” misshandel av ”en arab” ska beskrivas på det sättet måste det enligt Paul Frigyes resonemang hänga samman med att det är just ”en jude och en arab”.

Det ”svarta hålet” i medierapporteringen har ersatts med ett förslag till en förklaringsmodell för brottet kopplad just till de inblandades etnicitet. Det är problematiskt. Kanske var ”juden” och ”araben” i själva verket en bedragen man och hans frus älskare. Kanske var det en affärsuppgörelse i Malmös undre värld, som drevs fram av girighet? Kanske var det en fejd i stans akademiska kretsar som urartade? Det får vi inte veta.

Den tolkning som vi i Paul Frigyes mediedröm blixtsnabbt ska serveras är att bråket på gatan är en förlängning på konflikten mellan Israel och Palestina. Kvar finns de fall där ett hatbrott – definierat som när någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade etniska bakgrund, religion, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet – är konstaterat.

Jag vill påstå att inte heller då är förövarens etnicitet per automatik nödvändig eller relevant för att förstå. Om en kurd spöar en gambier för att hen hatar svarta, är det då ett brott som är väsensskilt från ett brott där en ”svensk” rasist gör detsamma? Jag tror inte det. Det är samma rasism. Samma hat.

En man som blir slagen och nästan kastad från en bro på grund av sin hudfärg är utsatt för den mest brutala form av rasism – oavsett om förövaren är ”pursvensk”, från Mellanöstern eller Kina.

Hatbrott, som de facto är allvarligare än den bedragna mannen som slår sin frus älskare, förtjänar en mer genomtänkt förklaringsmodell än tidiga spekulationer om gärningsmannens etnicitet. ”I dag börjar vårt upprop för det Sverige vi vill leva i”, skrev 489 kända svenskar i en gemensam debattartikel publicerad i helgen till stöd för mångfald och tolerans, mot bakgrund av den främlingsfientliga vind som nu blåser över Sverige.

Jag vet vilket samhälle jag vill leva i – och det är inte ett samhälle där etnicitet i medierna blir den blixtsnabba och lättillgängliga förklaringsmodellen till orsakerna bakom ett brott. Det, om något, är fördummande. Det är farligt. Och fel.

Låt oss slippa vakna upp till löpsedeln: ”Misshandel i dag i Malmö: JUDE SLOG ARAB MED JÄRNRÖR”.