Debatten om kvinnors villkor och premisser i arbetslivet och vardagen, aktualiserad av en färsk LO-rapport, är en angelägen och viktig debatt. Men utgångspunkten är ofta ett snävt perspektiv utifrån en i grunden färdigsydd mall om hur människor ska leva.

Att kvinnor tvingas in i ofrivilliga paketerade anställningsavtal där heltid knyts till fast anställning och deltid till icke-fast anställning är problematiskt, men diskussionen bör också förstås utifrån faktumet att det inom olika familjer finns olika önskemål om hur man vill leva sitt liv.

Människor är unika och värdesätter inte alltid samma saker.

I vår tid finns det dessutom enorma förväntningar på föräldrar att de ska lämna sina barn på förskolan, då barnen är runt året, för att börja jobba heltid.

Samtidigt ska det hållas koll på näringsintag, maten ska helst vara ekologiskt framtagen, och all mat ska lagas från grunden.

Hemmet ska vara som taget från ett inredningsmagasin och förutom full sysselsättning förväntas människor också ska hinna med träning och vara medvetna om de senaste kostråden. Få gärna in lite ideellt arbete också.

Alla människor varken kan eller vill leva upp till samhällets uttalade och outtalade krav och förväntningar. 

Det finns föräldrar som hellre än att ha sina småbarn långa dagar på förskolan väljer en anställningsform som ger dem möjlighet att prioritera annat. Det ger dem förvisso färre pensionspoäng och en magrare reskassa till sol- och skidsemestrar, men det ger dem tid och möjlighet att själva välja hur dagarna ska se ut.

Det är ett bortglömt perspektiv i debatten.

Att frihet för många, tvärtom vad den gängse bilden ofta förmedlar, inte alls bara handlar om heltidstjänster eller säkra pensionsavtal utan om möjligheter att rå över sitt eget liv utan att för den sakens skull bli dömd för det av andra, kan tyckas som ett pseudoproblem.

På den andra sidan skriks det om jämställdhet och rättvisa lönevillkor, men för dem av oss som inte känner igen oss i synen på heltidsjobb som den enda viktiga rättigheten eller vägen till ett lyckat liv, borde diskussionen också handla om att det bör finnas goda möjligheter att växla mellan hel- och deltid under olika tidsperioder i livet och att arbetsvillkoren bör vara desamma oavsett vilken anställningsform man har.

Att det ska finnas utrymme för den som vill få en balans mellan privatliv och arbetsliv att kunna välja tid framför pengar, och att de krav som ställs på människor i dag inte är förenliga med ett heltidsarbete, är bara några av de faktorer som ofta glöms bort i arbetsmarknadsdebatten.

Själv har jag en son som är tio år som har ett medfött funktionshinder. Det har skapat andra förutsättningar och prioriteringar i mitt och min familjs liv vilket inte alltid bemötts av förståelse från omgivningen.

För även om vi ofta talar om valfrihet tycks det som om valfriheten är villkorad och att utrymmet för att avvika från normen är begränsat.

Det är den logiska följden av att man utgår från att alla människor är lika och vill leva sina liv på samma sätt.