Barnkanalens programledare skulle tillverka en lampa av en docka, och klippte upp dockans huvud på bästa sändningstid. Gårdagens Philofix har väckt ilska hos många föräldrar idag. Men all moralpanik är obefogad – ni vet väl själva hur barn brukar misshandla sina dockor? Det viktiga i historien är att föräldrarna sitter bredvid i soffan och förklarar vad som sker på tv. Ansvaret är vårt, inte Barnkanalens, skriver Ellen Haglund.
Igår sändes ett pysselprogram, Philofix, på Barnkanalen i SVT. Idag rasar föräldrar och kallar programmet olämpligt, skadligt, opassande och rent av farligt för barn. Allt detta för att Rakel Wärmländer klippte sönder en docka. Kom igen!
Vi har en lång tradition av bra barnprogram här i Sverige. Vi har sett pedagogiska, roliga, skrämmande, engagerande, spännande, mysiga, knäppa – och ibland tråkiga – barnprogram under vår uppväxt. Våra barn har det ännu bättre: aldrig har utbudet på barnkanalen varit så stort, brett eller så mycket på barnens villkor.
Jag har som trebarnsmamma förbannat Minimello när jag sitter med toapappersrullar, som ska bli dockor, upp till armbågarna (men sen hojtat som en vettvilling när just våra dockor syntes i publiken), jag har gråtit med min åttaåring när ”fel lag” vann i Wild Kids och jag har hittat ett tomt skafferi efter att barnen har velat experimentera efter att ha sett på något av alla de program som uppmuntrar deras uppfinnarglädje, som Hjärnkontoret eller Så funkar det. Bra barnprogram gör så med barn, de inspirerar och väcker en kreativ glädje. Det ska vi vara rädda om.
Men så kom den här sönderklippta dockan. Alla upprörda känslor kring det här är väldigt märkliga för mig av flera anledningar.
För det första: inget av argumenten handlar om att det kommer störa inredningen när sjuåringen prompt vill sätta upp sin lysande demondocka i vardagsrumsfönstret? DÄR är jag oroad, inte i övrigt.
För det andra: har ni ens sett hur barn behandlar sina leksaker? Beror moralpaniken på att vi har förträngt hur vi själva testade att tatuera/sminka/snagga våra dockor som barn? Hur vi körde nya snowracern mot den högsta stenen? Hur vi lirkade upp alla barnlås för att se hur leksakerna verkligen fungerade? Jag har en gammal Skrållandocka kvar från när jag var liten. Den är otäckare än något som kunnat produceras av en programledare, och då har jag ändå bara lekt med den.
För det tredje: Philofix är ett pysselprogram för äldre barn. Programledaren varnade för att det kunde bli otäckt. Som förälder är det ens ansvar att finnas där när barnen blir rädda för saker de ser, hör eller upplever, för rädda kommer de bli. Det är då vi tröstar och förklarar eller stänger av teven och gör något annat. För vi sitter väl där, vi föräldrar? Bredvid barnen i soffan? Om vi är oroliga för vad barnen ser på tv bör vi rimligtvis också ha koll på vad de ser och agera efter det. Det ansvaret är vårt, inte Barnkanalens.
Själv fick jag hantera barn som efter att ha sett programmet led av ett akut sötsug och ville baka ”bajscupcakes” istället för att lägga sig, något som verkligen försvårade läggningen. Jag kanske skulle ta och rasa lite över det?