FUNKTIONSNEDSATTA Att se personer med funktionsnedsättningar som hjältar när de lyckas med något missgynnar deras ställning i samhället. Det är viktigt att vi öppnar dörren och ser vilka människor som finns i det hus av mångfald som personer med funktionsnedsättning utgör. De har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, skriver Björn Augustson, beteendevetare.
Vi har en tendens att imponeras av personer med funktionsnedsättning som lyckas i livet, som lyckas ta en examen, som lyckas skaffa sig en familj, ett eget hus eller startar företag.
Vi imponeras av att de lyckas göra saker som vi andra gör, vi imponeras av att de lyckas leva som alla andra, att de lyckas leva fullvärdiga liv. Har en person med funktionsnedsättning nått framgång i livet, anser vi att den personen utfört en bragd. Och personens framtid som föreläsare och inspiratör är inte sällan tryggad. Men visst, ofta är det så, för att inte säga alltid, att personer med funktionsnedsättning får anstränga sig mer än oss andra för att erhålla en naturlig plats i vårt samhälle.
Men den extra ansträngningen har sin grund i att samhället inte är tillräckligt anpassat till de här personerna, att de behöver ta sig över eller förbi diverse funktionshinder som övriga slipper ägna någon energi åt.
Våra fördomar säger oss att personer med funktionsnedsättning behöver medömkan, att de ska tyckas synd om, att de är offer. Och då är det klart att vi imponeras när någon ur den här gruppen reser sig ur vår fördomsaska och lyckas!
Men oavsett bild, oavsett om vi ser dem som offer eller hjältar så gynnar det inte integrationen, snarare ger det bränsle åt segregationen, det leder inte till att vi ser den här gruppen som varande människor med samma villkor och värde som alla andra människor.
Människan måste gå före funktionsnedsättningen för att skapa ett samhälle som värdesätter olikheter. Alla människor är delar som behövs för en bra helhet, alla människor har resurser som måste värdesättas. Våra fördomar är alltid det största hindret mot integration.
Det är fel att prata om de här människorna som varande en grupp, det förenklar förvisso för våra hjärnor som törstar efter struktur men här måste man vara försiktig. Personer med funktionsnedsättning är den största minoriteten i alla världens länder och samtidigt den grupp som är mest heterogen. Och då är det inte rätt att hänvisa till dem som grupp. Dessutom brukar det generellt finnas större skillnader inom en grupp än mellan grupper.
Det är ej heller rätt att prata om gruppens rättigheter, för det är inga andra rättigheter än vad övriga människor har, nämligen att få möjlighet att leva fullvärdiga liv. På samma sätt är det med skyldigheter, de delas av oss alla.
Således är det viktigt att vi öppnar dörren och ser vilka människor som finns bakom, som finns inuti det hus av mångfald som personer med funktionsnedsättning utgör. Det är likväl viktigt att fråga sig vad normalitet innebär och vidare, vilka vi anser vara normala. Och då kommer vi in på våra normer och värderingar som tyvärr går hand i hand med våra fördomar.