Om MP-kongressen följer valberedningens förslag och petar enbart det kvinnliga språkröret talar mycket för att man bäddar för nya kriser istället för att lösa de gamla.
Ingen MP:are, ja knappast ens någon MP-motståndare, har påvisat att Åsa Romson skulle ha större anvar än sin manliga språkrörskollega för den uppkomna situationen.
Att Isabella Lövin är en utmärkt person räcker då inte för att motivera ett agerande som ger en fadd smak i munnen och strider mot grön respekt för människors likabehandling och värdighet.
MP har anklagats för anpasslighet i regeringsarbetet. Men det mest anpassliga ett politiskt parti kan göra är att lealöst försöka svänga i takt med massmediala opinioner.
Om valberedningen inte begriper att i ett tufft demokratiskt klimat kommer förr eller senare varje ledande politiker att yttra sig tvivelaktigt eller till och med formulera sig tokigt har den ingen kontakt med verkligheten.
Om det inte handlar om förfalskade intyg, placering av otillbörliga pengar i skatteparadis, skattefiffel eller brott mot konstitutionen eller liknande påtagliga politiska ”brott” måste varje parti ha tillräckligt is i magen för att våga behålla företrädare som i sak är goda företrädare för partiets idéer oberoende av om de i ett visst läge vållat motståndares raseri eller hån.
Hur länge dröjer det innan någon börjar hitta lik i lasten hos Isabella Lövin och Gustav Fridolin och andra ledande MP-are?
Den normala människa som inte begått fel och uttryckt sig konstigt är inte född.
De som inte kan skilja mellan vad som utgör så allvarligt brott mot god etik att avgång motiveras och vad som är en del i den ständiga politiska konkurrensen borde syssla med annat än seriös politik.
MP har bytt språkrör förr under dramatiska förhållanden, till exempel 2002, då bytet blev en framgång. Andra gånger har språkrörsbyten lett till mer oklara följder.
Det viktiga är att de flesta bedömare, på goda grunden, varit eniga om att personvalen betyder mindre i MP än i sedvanliga partier och att gröna väljare röstar mer efter sak än efter person.
När därför nu valberedningen tror sig lösa en kris som hade ett helt annat ursprung med ett personbyte undrar man om tankeförmågan förlorats.
Tänk bara: Om nu Kaplans avgång inte hejdade klappjakten mot MP varför skulle offrandet av Åsa Romson göra det?
Kanske valberedningen borde betänka att MP, likt andra partier, har professionella fiender som inte kommer att sluta försöka krossa partiet bara pga ett bondeoffer.
Det kanske krävs helt andra åtgärder, som anknyter till MPs goda tradition av att låta sakfrågor avgöra och inte personsympatier.
Jag har aldrig sviktat i min solidaritet med MP och gör det inte nu heller. Men jag känner djup sorg om partiet blivit så till den grad anpassligt att det försöker lösa en politisk kris med personlig kosmetika.