SMURFERNA ”Som folklorist är jag inte alls förvånad över att en film som den om smurfarna har stor framgång. Det räcker inte med att den är välproducerad och att modern trickfilm har använts på ett skickligt sätt. Det är också frågan om något djupare, om en mycket gammal, nedärvd föreställningsvärld som vi vant oss vid och behöver.” Det skriver folklivsforskaren och författaren Ebbe Schön.
Som folklorist är jag inte alls förvånad över att en film som den om smurfarna har stor framgång. Det räcker inte med att den är välproducerad och att modern trickfilm har använts på ett skickligt sätt. Det är också frågan om något djupare, om en mycket gammal, nedärvd föreställningsvärld som vi vant oss vid och behöver.
I våra folkminnesarkiv finns vittnesbörd från bondesamhället om ett rikt muntligt berättande, där föreställningar om övernaturliga väsen är mycket vanliga. Ofta är de där väsendena små som smurfarna, ibland oproportionerligt stora. De bor under jorden, i berg eller stenblock och även mitt bland oss, kanske under köksgolvet eller i något av uthusen. De kallas olika, beroende på var i landet man har berättat om dem: troll, underjordiska eller vättar i södra och mellersta Sverige, och i hela det stora område som vi räknar till Norrland benämns de vittra, vättren eller liknande. Gemensamt för dem är att de lever kollektivt, i regel familjevis. Detta i motsats till gårdstomten eller skogsrået som är ensamväsen.
I vår nedärvda kultur finns alltså mängder med traditioner om sådana små väsen. Sägnerna om dem har förts vidare från generation till generation. De har kanske ändrats i detaljerna men behållit många av huvudmotiven. Särskilt på landsbygden kan man ännu träffa på många berättare som kan återge urgamla sägner på ett fullkomligt genuint vis. Detta är kunskaper som är fast rotade.
Filmen om smurfarna är underhållning, och underhållande var också de gamla sägnerna. Men de hade också många andra funktioner. De gav människorna information om den övernaturliga värld som troddes omge dem. Väsendena var ett slags förmedlare mellan den vanliga tillvaron och den övernaturliga. De gav upplysningar om hur man skulle förhålla sig till det okända och varnade för övermod, hybris. Människan fick inte inbilla sig att hon kunde bära sig åt hur som helst. De bidrog på det sättet till att skydda naturen och den kultur som tidigare generationer med stor möda hade byggt upp. Särskilt månade de om husdjuren. Gud nåde den bonde som inte gav kor och hästar tillräckligt med mat och vatten! Han kunde få sig en spark i ändan av tomten eller någon annan osynlig varelse och flyga ut genom gödselluckan, rakt ut i skiten på gödselstacken. Liksom smurfarna hade de gamla väsendena kunskaper om trolldom och ställde ofta till problem för sådana som inte uppförde sig som de skulle.
Väsendena fungerade inte bara som uppfostrare. De bidrog också till att skapa ordning och reda i tillvaron och motverka känslor av tomhet eller kaos. En människa behövde aldrig vara ensam om hon kände sig omgiven av varelser som brydde sig om henne och genom olika tecken tillrättavisade och förde in henne på rätta vägar. Våra folktroväsen kunde skapa skräck men också trygghet.
De tusentals uppteckningarna i våra arkiv visar att folk verkligen har trott på övernaturliga väsen här i landet. Men de har inte bara funnits här utan faktiskt i alla kulturer vi känner till på jorden! Den stora spridningen tyder på en avsevärd ålder. Och i den äldsta litteratur som bevarats finns vittnesbörd om dem, exempelvis på kilskriftstavlor som är bortåt 4 000-5 000 år gamla och har hittats i Mesopotamien, i området där Irak nu ligger. Fast det muntliga berättandet, som ger goda förutsättningar för trosföreställningar, måste vara ännu mycket, mycket äldre. Personligen anser jag att det kan vara nästan lika gammalt som talförmågan och kanske ha börjat för 100 000-200 000 år sedan. Under största delen av den tiden har vi levt med en muntlig kultur som har gett stort utrymme för fantasin. Skrift har ”bara” varit känd i cirka 5 000-7 000 år och länge bara av ett relativt fåtal personer.
I allmänhet är väsendena världen över människoliknande, även om de kan förekomma i till exempel djurgestalt. Deras liv speglar människornas. De har egna små samhällen, ungefär som smurfarna. Liksom dessa håller de sig även med ett eget språk, som i deras fall bygger på ortens dialekt men innehåller en del tillkrånglade och halvtosiga ord och uttryck.
Nog skulle det vara märkligt om sådana här varelser fanns, om det alltså existerade en övernaturlig värld som var parallell med vår egen. Men enligt min mening är det ännu märkligare att de inte finns på riktigt. Då har vi alltså uppfunnit hela folk som vi har träffat, talat med och tagit hänsyn till på olika sätt. Och så finns de inte! Ett tecken på människans kreativa förmåga så gott som något!
I dag möter vi ständigt nya väsengenom massmedia och modern populärkultur. Trollen, vättarna och de andra varelserna som bondesamhällets människor berättade om ersätts delvis, men absolut inte helt, av importerade väsen som vampyrer, djinner, snömän, rymdvarelser och allehanda skräckinjagande monster.
Behovet av något översinnligt att tro på eller i alla fall fantisera om finns kvar och kommer sannolikt att göra så i allöverskådlig framtid, om jag får försöka spå. Och jag tror inte som många andra att det nya slår ut de gamla föreställningarna, som är så starkt rotade i vår kultur. När jag är ute och pratar för barn upptäcker jag ett glädjande stort intresse för det gamla. Det är särskilt spännande för barnen att inte bara möta väsen i böcker eller på film utan också kunna gå in i grottan där jätten bodde, att trampa på gräset där älvorna har dansat eller traska på stigar där skogsrået brukade visa sig. Det är den påtagliga närheten till de övernaturliga som gör folktron till ett överlägset verktyg för fantasin.
Jag har märkt att den gammaldags folktron har fått nya funktioner. En av dem är att uttrycka lokal eller regional identitet, något som tycks ha blivit alltmer viktigt. Det berättas om en norrländsk löjtnant som hade fått in nya värnpliktiga och tillfrågades om det skulle gå att göra krigare av dem.
– Nej, sa han, det är bara avskrap. Det är sörlänningar. Fryser gör dom jämt, och inte kan dom åka skidor. Och dom vet ta mej fan inte ens vad vittra är!
Att komma till Norrland utan kunskaper om något så väsentligt är förstås helt förkastligt!
Smurfarna och vår folktros alla väsen tillhör på det hela taget samma variationsrika föreställningsvärld. Den världen är väsentlig att ta del av om vi vill veta något om människans önskningar och behov och spännvidden av hennes rika skapande fantasi. Och den skänker oss stor glädje!