HOMONORMEN QX är den yttersta representanten för homonormen. Med muskler, reklam för krämer och parfymer och kläder, bara EN viss typ av musik (helst schlager), en och annan arg feministisk flata i ett litet hörn (oftast Mian Lodalen), och med hyllningar av heterosexuella artister och skådisar som aldrig gjort ett skit för gayvärlden mer än att säga: Åh ni e så fiiinaaa!!!! På detta sätt bestämmer QX hur homosar ska se ut och bete sig. Det kallar jag norm, skriver artisten Andrés Esteche.
Precis som väntat fick jag kommentaren: ”Du borde inte vara här på QX-galan du som kritiserar QX så mycket. Det är pinsamt! Du skämmer ut dig själv!” Självklart lyckades personen genast föra över en massa skuldkänslor till mig trots att jag var mycket väl förberedd på det. Samma skuldkänslor som jag fick i lördags när jag bestämde mig för att recensera Melodifestivalen trots att jag kritiserar den jämt och ständigt. Jag tar åt mig den kritiken. Jag erkänner! Jag är homonormativ och jag ÄLSKAR Melodifestivalen och i år så ÄLSKADE jag QX-galan (vägrar kalla den gaygalan) också! QX-galan som en mini-Pride gav mig en oerhörd hemma-känsla. Jag fattar vartenda skämt som om det handlade om mig. Som om allt handlade om mig. Den gemenskap man känner där när man sitter och storbölar åt Joel Burns tal eller jublar åt Septembers uppträdande är en gemenskap som man inte finner nån annanstans.
Jag har ägnat många timmar den senaste tiden åt att kritisera Homonormen, Gayimperialismen och schlagerhysterin. Det handlar mest om att jag blir ledsen när jag ser att de som kritiserar hetronormen går och skapar en ny norm som är precis lika normativ och trångsynt som hetronormen. Den som sticker ut och är annorlunda är heller inte accepterad. Kanske tolererad men inte accepterad. Man ska passa in i en mall.
QX är tyvärr den yttersta representanten för detta Homonormativitet. Med muskler, reklam för krämer och parfymer och kläder, bara EN viss typ av musik (helst schlager), en och annan arg feministisk flata i ett litet hörn (oftast Mian Lodalen som jag ju gillar väldigt mycket), hyllningar av heterosexuella artister och skådisar som aldrig gjort ett skit för gayvärlden mer än att säga: Åh ni e så fiiinaaa!!!! På detta sätt bestämmer QX hur homosar ska se ut och bete sig. Det kallar jag norm.
Samtidigt kan man säga exakt samma sak om Pridefestivalen, att det är homonormativt för att det är på ETT sätt. Men samtidigt kan jag förstå varför folk inklusive mig själv drar sig till ”gayfestivaler” och ”gaygalor”. Det är tillhörighetskänslan och trygghetskänslan. När man känner igen sig och andra gör det att man känner sig hemma. Rädslan för att stöta på en homofob på hetroställen finns kvar. Eller rädslan för att stöta på en hetrobrud som råstöter på en och behöva förklara att man gillar killar och behöva höra: Vad synd! sen finns kvar. Lättnaden över att slippa det är enorm! Men låt denna flykt från hetronormativet inte leda oss in i ett homonormativ please!
Jag jobbar varje dag med min egen normativitet. Därför försöker jag ifrågasätta allt inklusive mig själv.
Så här kommer mitt försvarstal:
Jag har rätt att kritisera min omgivning även om jag är en del av den.
Jag har rätt att kritisera Melodifestivalen även om jag tittar på den och recenserar den.
Jag har rätt att kritisera samhället jag lever i även om jag väljer att vara en del av det och inte flytta till en skog och leva anarkistiskt utanför systemet.
Jag har rätt att kritisera min pappa, min mamma och min bror även om jag älskar dem precis som jag älskar Gayvärlden för att det är min familj.