Enligt artikelförfattaren syns inga verkliga resultat av arbetet mot relationsvåld, trots att det satsats stora pengar. Hans förklaring är att arbetet baseras på en teori som saknar verklighetsförankring. Foto: Anders Wiklund/TT
Debattinlägg

”Genusteorier leder fel i arbetet mot relationsvåld”

”Det går inte att blunda för att kvinnorna själva står för en stor del av allt relationsvåld, om man i detta begrepp också inkluderar psykiskt våld”, skriver Magnus Falkman.

Om debattören

Magnus Falkman
Genusdebattör

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Både Alliansen och de rödgröna har under sina tider vid makten satsat enorma summor på att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i samkönade relationer och hedersrelaterat våld.

Enligt Brottsförebyggande rådet kan man mellan åren 2005 och 2016 inte se några som helst positiva tendenser när det gäller mäns våld mot kvinnor.

Trots återkommande storsatsningar lyser resultaten med sin frånvaro.

Utgångspunkten i arbetet har återkommande varit att mäns våld mot kvinnor baseras på en könsmaktsordning. En feministisk teori om att män slår för att upprätthålla sin överordnade plats i familjen och samhället.

Dock finns det en uppsjö av studier som påvisar det motsatta.

Sahlgrenska akademin rapporterade för något år sedan att män rapporterar större utsatthet för relationsvåld än kvinnor.

Brottsförebyggande rådet har återkommande rapporterat att det är en relativ liten könsskillnad mellan könen när det gäller utsatthet för relationsvåld.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har på uppdrag av regeringen granskat relationsvåldet och konstaterat att ca 7 procent av barnen upplevt mammas våld mot pappa.

Dessa fakta är dock inget som riksdag och regering tar hänsyn till i sitt arbete. Fokus är helt på att män är förövare och kvinnorna offer. En verklighetsfrämmande bild av våldet.

Även när det gäller hjälp till de utsatta har resultaten uteblivit. Studie från Karolinska institutet påvisar att kvinnor som sökt hjälp på landets kvinnojourer, ett år senare varken mår bättre eller sämre än de kvinnor som inte sökt någon hjälp alls.

Man har även konstaterat att 85 % av de hjälpsökande kvinnorna utsätts för nytt våld inom ett år.

Av de kvinnor som utsatts för upprepat våld, uppger 38 procent att de är missnöjda med stödet som jourerna erbjudit.

Trots detta fortsätter staten att årligen ge över hundra miljoner kronor i bidrag till de ideella kvinnojourerna, utan att ställa några större krav på motprestation eller att verksamheten ska bedrivas utifrån fakta och vetenskap.

Det som behövs för att vända trenden är att man börjar arbeta aktivt med de vetenskapliga verktyg som finns tillgängliga, samt att intresseorganisationers inflytande över arbetet måste begränsas.

Det går inte att blunda för att kvinnorna själva står för en stor del av allt relationsvåld, om man i detta begrepp också inkluderar psykiskt våld.

Det fortsatta arbetet måste baseras på fakta istället för på genusbaserade teorier.

Har man inte detta som utgångspunkt i arbetet mot relationsvåldet, kommer framgångarna att utebli även framöver.

Fotnot: Unizon, som bl a samlar över 130 kvinnojourer, har erbjudits replik men tackat nej.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.