Behöver trösklarna sänkas för att fler nyanlända, lågutbildade och långtidsarbetslösa skall få ett arbete? Möjligen, men i så fall är det lönekostnaden som skall sänkas, inte lönerna.
Låglönebranschernas lägstalöner är redan så låga att det kan vara svårt att leva på dem.
Från april 2015 är lägstalönen för outbildad arbetskraft inom låglöneförbundet Kommunal 18 080 kronor i månaden, enligt Kommunals hemsida. Lönen kan höjas med OB och övertidsersättning, men också sänkas genom ofrivillig deltid.
Exempelvis blir lägstalönen för en 80-procentig deltid 14 464 kronor i månaden – brutto.
När skatten är dragen återstår cirka 12 000 kronor i månaden, för en heltid, och cirka 9 000 kronor i månaden för en 80-procentig deltid.
Räknar vi sedan med en låg hyra, 5 000 kronor i månaden, återstår 7 000 respektive 4 000 kronor i månaden att leva för.
Det är viktigt att hålla dessa lägstalöner i minnet.
Debatten om huruvida Sverige behöver ännu lägre löner för att lågutbildade nyanlända och andra långtidsarbetslösa skall få arbete blir annars påtagligt nationalekonomisk, som om den gällde ett statistiskt problem snarare än vad verkliga människor, däribland barnfamiljer, skall leva av sista veckan i månaden.
Men låt oss säga att lägstalönen, genom statlig lönepolitik, sänks till 15 000 kronor i månaden brutto.
Efter skatt och hyra återstår då cirka 5 000 respektive cirka 3 000 kronor att leva av. Det är inte troligt att de som ivrigt argumenterar för en sådan lönesänkning kan tänka sig att själva leva på den nivån.
Debatten om sänkt lägstalön handlar nästan uteslutande om anställningsbarhet.
Den är viktig, men det det är ännu viktigare att debattera om det är försvarbart och meningsfullt med löner som förutsätter kompletterande försörjningsstöd (socialbidrag) och hjälp med pengar och mat från frivilligorganisationer som Stadsmissionen.
Många lever redan så. Vill vi att fler skall göra det?
De som argumenterar för att staten skall ingripa och sänka lägstalönen, om inte parterna gör det, väljer också att bortse från risken för fler konflikter på arbetsmarknaden.
En stor fördel med att lönerna sätts i förhandlingar mellan parterna är att dessa också tar ansvaret för arbetsfreden. Bestämmer i stället staten över lägstalönen torde risken för strejker öka.
Är löner som inte går att leva på värda den risken? Det finns bättre sätt att sänka trösklarna in på den svenska arbetsmarknaden.
För arbetsgivarna är det inte den framförhandlade bruttolönen utan den samlade lönekostnaden som påverkar en arbetssökandes anställningsbarhet.
Tas hela arbetsgivaravgiften bort sänks lönekostnaden med mellan 15 och 30 procent.
Detta kan göras helt eller delvis för de lägsta lönerna. Eventuellt under en begränsad tid. Vi skulle då får reda på om lägre kostader för arbetsgivarna verkligen ökar chanserna för de sämst ställda att få ett jobb.
Dessutom skulle kostnaden bäras av samtliga skattebetalare, inte enbart av dem som redan har det sämst.
Sänkt inkomstskatt för de lägst avlönade är en annan möjlighet. Då hålls nettolönen uppe även om bruttolönen tillåts halka efter i löneutvecklingen.
Staten kan också stimulera framväxten av fler låglönejobb, med avtalsenliga löner, genom att göra det billigare att köpa tjänster. RUT och ROT är utmärkta exempel på detta – som borde utvidgas.
Det går alltså att göra mycket för att förbättra lågutbildades och långtidsarbetslösas chanser att få jobb utan att samtidigt göra dem ännu fattigare.
Skilj på lön och lönekostnad och håll staten borta från avtalsrörelsen.
I längden förlorar alla, även de som ivrigast argumenterar för sänkta löner, på en samhällsutveckling där klyftorna ökar och motsättningarna fördjupas.