Jag var fjorton år 1986. Imperiet var Sveriges största rockband och Olof Palme mördades på öppen gata i centrala Stockholm en iskall natt i februari.

Vi som växte upp i svallvågorna av åttiotalet är medelålders nu. Vi har själva barn. Vi rör oss obarmhärtigt vidare och vidare rakt in i en ny tid, en ny era.

De unga skjuter upp som solrosor runt våra fötter. Jag vet inte hur det är för er men en dag var de liksom plötsligt bara där, de unga. Med sina konstiga visioner, sin korta historik, sin likgiltighet inför våra tråcklade drömmar.

Många av de där människorna som formade oss försvinner, dör, glöms bort eller förpassas. 

Lisbeth Palme var en människa som gjorde ett starkt intryck genom sin oerhörda lågmäldhet. 

Hon stod vid sidan av sin man men vred man bara blicken en liten bit så såg man att han lika mycket stod vid hennes sida.

Jag fick intrycket att de älskade varandra väldigt mycket.

Lisbeth Palme var i offentligheten en slags påminnelse, en ständigt ringande kyrkklocka, om en tid och ett land som fanns före mordet på hennes man, och också en slags påminnelse om vilket land vi har blivit sedan dess.

Hon bar sin sorg och sin mänsklighet med ett stilla allvar som tilltalade mig mycket.

Egentligen skulle hon dött den där natten hon också, februari 1986.

Hon fick de här dryga 32 åren och varje gång jag såg henne sitta på någon främre bänkrad under något tal så bar hon det där gåtfulla leendet som människor bär när de trotsat döden och överlevt livet självt, utan att man egentligen innerst inne vet varför eller till vilken nytta man stannat kvar.

Plikten kanske? Barn och barnbarn? 

En stilla kallelse om att vara just den där kyrkklockan över ett land som för längre sedan slutat lyssna efter sådana klockor.

Den här eftermiddagen i oktober bör vi minnas henne och faktiskt också lyssna exakt vad de där klockorna vill säga oss.