Det är bra att regeringen skärper reglerna för SMS-lån, men fler delar av samhället borde dra sitt strå till stacken. Vi som individer måste också ta ansvar för vår privatekonomi.
Äntligen hårdare tag mot de elaka och übergiriga sms-låneföretagen! Eller? Vems är egentligen ansvaret för att vissa individer med akut penningbrist aktivt väljer att låna pengar på snabbast, enklast och dyrast tänkbara vis? Kommer den skenande konsumtionsskuldsättningen hos dagens unga att stävjas genom att snabblåneföretagen får hårdare krav att leva upp till och blir granskade av Finansinspektionen?
Det är självklart både svårt och kanske rentav onödigt att försöka hitta argument mot regeringens förslag om skärpta regler för snabblåneföretagen. Vem förutom de själva skulle argumentera för att de ska få fortsätta härja fritt på de penningivriga ungdomarnas bekostnad? Det är en hedervärd ambition som regeringen har att försöka hindra snabblånevirusets spridning innan det rotat sig för hårt och blivit ohälsosamt normaliserat. Frågan är bara: vem som egentligen bär skulden för den alarmerande utvecklingen?
Några spontana förslag på syndabockar:
– Skolan: Hur kommer det sig att privatekonomi inte är ett obligatoriskt ämne i grundskolan trots att alla undantagslöst kommer att hantera sin ekonomi, vare sig de vill eller inte?
– Föräldrarna: Har alla curlingföräldrar därute skämt bort sina barn till den grad att de inte lärt sig förstå pengars värde och istället blommat ut till otåliga och omättliga små egoister?
– Marknaden: Kan det vara så att den giriga så kallade marknaden är så slipad och marknadsför sig så aggressivt att den enskilde individen inte orkar stå emot?
– Samhällsklimatet: Är det all social press och framgångshysteri som gör att ungdomarna hellre äventyrar sin framtid genom osund skuldsättning än att bromsa grupptrycket?
– Individen själv: Kan det till och med vara så fullständigt livsfarligt att personen själv har ett ansvar för vilka beslut man tar och vilka konsekvenser det medför? Jag ber om ursäkt för den övertydliga ironin, men i mitt jobb som programledare för Lyxfällan har jag otaliga gånger på nära håll fått se vilka förödande och långsiktiga konsekvenser de här dyra snabblånen genererar. Den vanligaste förklaringen till varför man tagit dem är att man var i knipa och behövde pengar på studs. Problemet är bara att mycket vill ha mer och precis som statistiken visar blir de allra flesta snabbt stamkunder hos snabblåneföretagen, vilket är en ypperlig metod om man vill skapa penningproblem.
Vad är då alternativet till dessa sms-lån om pengarna sinar? Förutom att panikbromsa och tänka efter en gång extra om det man tänker göra för pengarna verkligen måste göras omgående eller om det kan vänta tills man har pengar kan man naturligtvis strypa kostnader, sälja av saker alt kontakta någon av bankerna eller andra kreditgivare med vettigare villkor.
Idag har många dock glömt att om man behöver låna pengar för att köpa någonting betyder det att man faktiskt inte har råd att köpa det.
Självklart har olika människor olika förutsättningar från start här i livet, men på samma sätt som det aldrig varit okej att råna oskyldiga människor på gatan och skylla på en tuff uppväxt, är det inte okej att aktivt välja att ta svindyra snabblån på en fri marknad och sedan skylla på alla möjliga omständigheter förutom sig själv.