Låt mig först slå fast att mobbning i alla former, oavsett var den förekommer, är förkastligt. Jag vill inte ha ett samhälle där vissa, barn eller vuxna, förbehåller sig rätten att systematiskt kränka andra människor. Mobbning och trakasserier måste motarbetas överallt, inte minst i skolan.
Jag vet att det finns skolor där arbetet mot mobbning inte fungerar fullt ut. Det finns många orsaker till det.
Att som Christer Olsson på SVT Opinion hävda att skolledare och lärare medvetet ljuger om mobbningsproblematik är dock en grov förenkling.
Min uppfattning är att hans debattinlägg inte för frågan framåt utan snarare förhindrar den öppna, respektfulla och breda dialog som vi måste kunna föra om detta.
Att, som företrädare för skolans chefer, gå in i en debatt gällande mobbning är inte riskfritt. Tonläget är inte sällan uppskruvat och argumenten mycket känslobaserade.
Det är dels inte svårt att förstå, och känna sympati för, men det riskerar samtidigt att försvåra diskussionen om hur vi bemöter problematiken på ett konstruktivt sätt.
Mobbning är en företeelse som inte är isolerad till skoltid eller till skolan som fysisk byggnad. Som Christer Olsson så riktigt framhåller så innebär de nya digitala sociala arenorna att kränkningar kan ske online under dygnets alla timmar.
Att lärare och skolledare ensamma ska kunna hävda en nolltolerans mot mobbning är inte möjligt. Här krävs en stark samverkan mellan skola, föräldrar, eleverna själva och i förekommande fall även socialtjänsten.
Vi måste alla tala samma språk och vara konsekventa i vårt förebyggande arbete. Skolan kan aldrig nå framgång utan föräldrarnas hjälp,
Vi måste öppet våga diskutera hur resurserna i skolan ska användas. Vad ska lärarnas och skolledarnas tid användas till?
Att sparka skolledare som inte fullt ut lyckas med värdegrundsarbetet är knappast någon långsiktig lösning. En mycket bättre väg är att skolans huvudman belyser helhetsbilden och sätter in resurser där de bedöms ge bäst effekt.
Sociala insatser utanför skolans ram kan ge betydligt bättre spridningseffekt än snabba byten av skolledare. Många lärare signalerar att deras arbetssituation är pressad till bristningsgränsen.
Att många skolledare för länge sedan har passerat den gränsen vet jag. Att i det läget ensidigt lägga ansvaret för ett samhällsproblem som mobbning på skolan kommer inte att göra sektorn mer attraktiv för framtidens studenter. Och de största förlorarna på en sådan utveckling är framtida elever.
Som pedagog och skolledare är jag egentligen inte någon anhängare av den nuvarande utvecklingen mot att utbildning allt mer ses som ett individuellt projekt som går att överklaga till en rättsinstans om den inte uppfyller individens krav.
Jag vill mycket hellre se att vi istället tog ett större kollektivt ansvar för varandras utbildningsresor. Jag tror att den vägen leder mot ett bättre samhälle generellt sett.
Men samtidigt delar jag uppfattningen att mobbning får sådana förfärliga konsekvenser att det motiverar rättsliga processer med skadeståndsansvar för de inblandade.
Varför inte pröva frågan om att lagföra även den eller de som utför mobbningen? På samma sätt som man idag gör med skolungdomar som vandaliserar den fysiska lärandemiljön skulle man kunna göra med de som vandaliserar den psykiska.
Även här skulle föräldrarna få träda in som skadeståndsansvariga om förövarna är icke straffmyndiga personer.
Jag tror att det skulle sätta mer kraft bakom frågan så att vi verkligen kan få den samverkan mellan föräldrar, skola och socialtjänst som vi behöver så väl.
Psykologen Christer Olssons ensidigt riktade kritik leder inte till en bättre situation för dagens elever.