Foto: Bertil Ericson, Stina Stjernkvist/TT
Debattinlägg

Göran Greider: ”Annie Lööf fegar ur”

”Det självklara och legitima i väljarnas ögon borde vara att släppa fram en Löfven-regering – eller att allianspartierna öppet deklarerar att vi accepterar ett beroende av SD för att kunna regera. Men Annie Lööf har inte kunnat välja. Hon har inte klarat av att välja mellan sin avsky för SD och sin avsky för socialdemokratin. Hon har inte klarat av att ta ett sådant svårt beslut. Hon fegar istället ur och låter Sverige stå där utan regering”, skriver Göran Greider

Om debattören

Göran Greider
Chefredaktör Dala-Demokraten

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

När Annie Lööf på presskonferensen lämnade sitt Nej till att släppa fram en Löfven-regering var det nog många, inklusive jag själv, som faktiskt blev förstummade:

Ett litet åttaprocentsparti har avgörandet om Sveriges framtid i sin hand och detta parti väljer att till varje pris hålla fast vid det extrema, närmast nyliberala utgångsbud man hade i förhandlingarna med Socialdemokraterna.

Jag menar att det är det ultimata tecknet på att Annie Lööf och hennes partiledning mer styrs av arrogans och ideologisk renhetsiver än av något intresse för pragmatiska kompromisser.

Svenska folket börjar nu definitivt tröttna på den i all oändlighet utdragna processen – ja, jag tyckte mig till och med se i SVT:s sändning från presskonferensen att pressuppbådet såg litet beklämt ut.  

I praktiken har Annie Lööf helt enkelt valt ett slags ansvarslöshetens väg. De som jublar mest just nu är naturligtvis Sverigedemokraterna som ser hoppet om en Alliansregering som behöver deras stöd åter växa till sig.

Det är en stor olycka för svensk politik att detta lilla åttaprocentsparti, som allra mest är invaderat av en mycket doktrinär marknadsliberalism, har fått ett sådant avgörande över regeringsbildningen.

Av och till har jag märkt bland centerpartister ute i landet att inte ens de centerpartistiska gräsrötterna själva har riktigt klart för sig hur långt åt höger i alla ekonomisk-politiska frågor partiledningen faktiskt gått.

Centern är inte längre det folkrörelseparti som för bara femton-tjugo år sedan kunde komma ganska hyggligt överens med Sveriges alla gråsossar.

Centerpartiet är bara en partiledning, besatt av ideologiska dogmer. De krav som centern hade i sin lista till Löfven utgör en politik som alltså ligger en bra bit till höger även om moderaterna.

Det finns en tung bottensats av ren och skär avsky för allt vad socialdemokrati heter i Lööfs hållning. Den är instinktiv. Det är den hållning som i folkmun brukar betecknas som ”sossehat”.

Länge nu har borgerligheten hoppats så starkt på att den socialdemokratiska eran nu ska vara över för gott.

Tillsammans med SD röstade därför Centern mycket riktigt bort Löfven direkt efter valet och de tyckte säkert det kändes befriande – trots att den riksdagsmajoritet som röstade bort sittande statsminister inte hade någon egen statsministerkandidat att erbjuda.

Men den instinktiva avskyn för allt socialdemokratiskt gick uppenbarligen före alla sådana hänsyn.

Under valrörelsen tog Lööf och övriga allianspartier det för helt självklart att Alliansen skulle bli det största blocket.

Men valresultatet slutade faktiskt med att det rödgröna blocket fick 144 mandat och alliansen 143 och att socialdemokraterna, trots ett dåligt resultat, blev det i särklass största partiet.

Det självklara och legitima i väljarnas ögon borde då vara att släppa fram en Löfvenregering – eller att allianspartierna öppet deklarerar att vi accepterar ett beroende av SD för att kunna regera.

Men Annie Lööf har inte kunnat välja. Hon har inte klarat av att välja mellan sin avsky för SD och sin avsky för socialdemokratin. Hon har inte klarat av att ta ett sådant svårt beslut.

Hon fegar istället ur och låter Sverige stå där utan regering.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.