Jag är vänster, född vänster, och därför läser jag rätt ofta Bibeln.

För ungefär femton år sedan, i vuxen ålder, fick jag ett slags religiös upplevelse.

Det var senhösten 2001. Terrorattentat, förödande krig. Året då världen pressades in i den ändlösa tunnel av död, krig, imperialism, terror och flyktingkatastofer, som vi fortfarande vandrar genom.

I en diktsamling skrev jag ner några konstlösa rader om en Jesusgestalt som plötsligt kom nära:

Sen tyckte jag att jag såg honom
i dörröppningen inne i lägenheten.
Jag stod i köket, utmattad, såg genom
vardagsrummet och bort genom
dörröppningen till arbetsrummet.
Precis där stod han ett mycket kort ögonblick.
Jag tror att det är kriget
som pressat fram silhuetten ur allt det
här mörkret och allt det här ljuset.
Och naturligtvis, den ibland
överväldigande känslan som ofta kommit
över mig på sista tiden av att jag inte klarar
det på egen hand.

Så där stod jag. En vänsterintellektuell, uppväxt i ett hem där religion aldrig ens varit någon fråga, och undrade om jag blivit kristen.

Så jag började på allvar läsa Bibeln. Vänner undrade vad jag höll på med. Jag undrade det själv.

Visst hade jag läst mycket i Bibeln innan dess och hittat verser som det inte går att värja sig mot för att de är så vackra (Psaltaren), så sanna (Bergspredikan), så rasande och fördömande av de rika (profeten Amos eller Jakobsbrevet) eller så grymma (fjärde Mosebok där Gud välsignar folkmord) att de tycks tala ur det djupaste mörker och det finaste ljus som finns i människan.

Men jag fann också min vänsterbibel. Kanske för allra första gången i historien står i evangelierna de fattiga i centrum. Inte de rika och mäktiga.

De fattiga utgör världens mitt och jag har alltid tolkat det som ett slags socialism. Att romarna på sin tid tyckte det var löjeväckande att någon kunde tro att Jesus hade återvänt från de döda berodde inte på att de misstrodde själva idén om återuppståndelse.

Det romarna skrattade åt var den dumma idén att en fattig människa kunde återuppstå från de döda och bli gudomlig. Med all sannolikhet var Jesus analfabet. Troligen var han knappast heller timmermannens son; en bättre yrkesbeteckning vore ”byggjobbarens son”.

Jag insåg dessutom att den som verkligen går in i texterna vaccineras mot fundamentalism och bokstavstrohet: Ty Bibeln är inte sammanhängande. Den kan göras till Maktens bok eller till Upprorets bok.

Mitt favoritevangelium, Thomasevangeliet, består av korta yttranden av Jesus och togs aldrig ens med i Bibeln. Det hittades i ökensanden i Egypten på 1940-talet. Där slipper man lidandet på korset. Han verkar där också ha en flickvän.

I de olika evangelierna, tillkomna vid olika tidpunkter (Markus är det äldsta) och aldrig riktigt synkade, uppträder han efter sin uppståndelse på synnerligen olikartade sätt.

I ett evangelium är han jordiskt hungrig. Han står på en strand och får äta lite grillad fisk som en lärjunge ger honom. I ett annat håller han tal i värsta agitatorstil inför femhundra personer.

Min favoritversion finns i det Lukasevangelium som också är julevangeliet. Men när julen nu kommer – plocka fram Lukasevangeliet och läs det där om att hela världen skulle skattskrivas, men bläddra sedan fram till slutet av samma evangelium.

Där finns min Jesusgestalt. Där är han en gåtfull gestalt som två vandrare slår följe med på den dammiga vägen till Emmaus.

De två vandrarna, medlemmar i den sociala rörelse som Jesus ledde och som de hoppats skulle befria dem från den romerska imperiemakten, har fått se sin mästare dö på korset och bedrövade återvänder de nu hem.

De känner inte igen Jesus på vägen. Först när de sätter sig ner vid matbordet inser de vem han är och blir oerhört glada. Men i just det ögonblicket upplöses gestalten och är borta.

Det är min sekulära favoritbild av Jesusgestalten: han uppstår inte fysiskt från de döda, utan i bästa fall inom oss själva. Och han återuppstår i den gemenskap som finns vid den delade måltiden.

Det är vänsterbibelns budskap och på något sätt också julens budskap: Gemenskap och hopp.