Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Jeremy Corbyn har all anledning att se nöjd ut efter framgången i det brittiska valet. men varför har svenska socialdemokrater så svårt att glädjas? frågar sig Göran Greider. Foto: Peter Nicholls/Reuters/TT

”Varför gläds inte S-toppen åt Corbyn?”

OPINION · ”Svensk socialdemokrati är uppenbarligen immun mot glädjekänslor över unga, progressiva människors entusiasm”, skriver Göran Greider.

Göran Greider
Chefredaktör Dala-Demokraten

Alla vi som hela tiden trott på Jeremy Corbyns Labour utbrast i ett stort klingande Ha! när valresultatet började rulla in i det brittiska valet.

Nej, Labour vann inte. Men partiet reste sig ur spillrorna och plötsligt kändes en ny vind blåsa upp över de brittiska öarna: De unga kom ut för att rösta och många i en nyss förbittrad arbetarklass övergav det inskränkta högerextrema UKIP och började så smått återvända till Labour.

Vänster-högerdimensionen är på väg att återupprättas. Och trots att Labour inte vann så kändes det: Något nytt kan börja här.

Eller kan det verkligen det? Jag kollade lite på de svenska socialdemokraternas hemsida och facebooksida på fredagsförmiddagen för att se om glädjen även där stod högt i tak. Men jag såg inte ett ord som tydde på det. Kanske har jag inte letat tillräckligt noga bland pressmeddelandena.

Det enda jag hittills hört från s-toppen är lite allmän oro och gnäll över att det brittiska valresultatet kan försvåra Brexitförhandlingarna och därmed missgynna Sverige.

Detta säger mycket. Det har uppstått ett intressant mönster här. Svensk socialdemokrati är uppenbarligen immun mot glädjekänslor över unga, progressiva människors entusiasm.

Så var det också när Bernie Sanders skakade om det amerikanska demokratiska partiet och plötsligt nådde breda folklager med ett budskap om social jämlikhet och ett farväl till den doktrinära marknadsliberalism som styrt USA och världen i snart en generation. Han fick med sig vanliga löntagare och unga människor.

Men ledande socialdemokrater grinade bara illa. Det var ju Hillary det skulle hållas på, trots att hon inte lyckades entusiasmera just de väljare som en levande socialdemokrati alltid måste entusiasmera för att ha kvar sitt existensberättigande.

Det fascinerar mig: denna kombination av äldre politiker som väcker liv i de yngsta väljarna. Vad speglar det?

Jag tror att det är så att äldre politiker som Sanders och Corbyn fick sina världsbilder formade före den stora nyliberala omställningen som skett i västvärlden och därför kan tala mer oanfrätta av de så länge dominerande trenderna.

En stor del av Labours parlamentsledamöter lider snarare av fantomsmärtor över en förlorad Tony Blair-era. Blair lärde dem att gå mot mitten, alltid mot mitten och att sky allt som luktar klassisk socialdemokrati, för att inte tala om demokratisk socialism.

Det är därför dessa interna Labourpolitiker hade så svårt för Corbyn som ju anlände från en punkt utanför det marknadsliberala paradigmet.

Då hjälpte det inte att han fick unga människor med sig som aldrig förr, eller att medlemmarna strömmade till partiet.

Att så många Labourpolitiker i flera år kämpade så hårt för att få bort Corbyn var en starkt bidragande orsak till partiets länge mycket låga opinionssiffror.

Många i generationen eller till och med generationerna mellan de äldsta och de yngsta liksom förlorade. De äldsta och de yngsta ser friare, ilsknare och utan samma hämmande marknadsliberala fördomar på de alltmer ojämlika samhällen som skapats de senaste årtiondena.

”For the many – not for the few”, för de många, inte för de få, så löd namnet på Labours valmanifest. Det är en bra slogan i ett samhälle av djupnande klyftor.

Och man kan bara hoppas att brittiska Labours relativa och för kommentariatet överraskande framgång kan väcka liv i en sovande europeisk socialdemokrati och även inspirera demokraterna i USA att gå i en mer progressiv riktning.

Men så hoppfullt ser det inte ut. Det faktum att s-toppar i Sverige inte förmår visa någon större glädje över ett lite mer vänsterorienterat Labours relativa framgång är direkt oroande. Hur fan tänker de?

Gå ut och gläd er! Eller kan ni inte det?

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Val i Storbritannien 2017

Mer i ämnet