Jag hade ynnesten att lära känna Barbro.

Människan bakom. Den tysta, eftertänksamma.

Den Barbro som hade nära till värme och ljus men som också bar på mycket svärta i livet.

Hon kom som en stormvind in i mitt liv.

Året var 1991. Jag skulle göra en andra säsong av mitt tv-program Skytte. Programidén var att göra långa, djuplodande program om en enda person, mot en svart fond. 

Och in klev Lill-Babs...

Efter det programmet har jag aldrig kallat henne för det namnet, Lill-Babs.

För mig var hon Barbro.

Vi kom varandra nära. 

Hon blev ibland orättvist behandlad. Som i programmet: ”Här är ditt liv”, där man radade upp alla de där männen.

Det var dumt gjort. Orättvist.

Jag uppfattade henne snarare som kysk.

Hon var alltid i händelsernas centrum, så firad, så älskad och så omgiven av människor som ofta ville henne något.

Ändå upplevde jag henne som ensam. Kanske var det just därför.

Barbro hade så nära till sina känslor. Skratt. Gråt. Och hon gav oss så mycket. Jag vet nog ingen artist som hade en sådan bredd. Hon var sångerska av sällan skådat slag.

Hon var fantastisk. Jag minns när hon firade 40 år som artist, på Berns, vill jag minnas att det var. Jag satt på första bänk – hon hade placerat mig där - och jag bara sveptes med.

Vi umgicks under nittiotalet i Järvsö / Stockolm / Malmö.

Nu är du borta. 

Jag skulle bara vilja säga: Barbro, jag kommer att sakna dig!