Ingen har gått miste om terrorn som ledde till att aktivisten Heather Heyer miste livet och 20 personer skadades allvarligt i Charlottesville, USA.
Nazister, rasister, personer från vit-maktmiljön i USA, och även Sverige, samlades i Charlottesville förra helgen och demonstrerade med facklor, vapen och ropade rasistiska slagord som ”The jews will not replace us” och ”Blood and soil”.
LÄS MER: Detta har hänt i Charlottesville
De ockuperade staden och spred terror och hatisk ideologi under sin parad genom staden.
Detta möttes förstås av antirasistiska grupperingar som försökte visa motstånd.
Men det slutade med att en nazist plöjde en bil genom en folkmassa och dödade den antirasistiska aktivisten Heather Heyer.
I efterdyningarna av den här terrorn, bevittnade hela världen hur president Donald Trump, i en förlåtande ton, likställde vit-maktrörelsen, nazism och rasism med den antirasistiska rörelsen.
Retoriken är inte främmande i den svenska kontexten.
Vi hörde den efter attackerna på fyra personer av nazister i Malmö, vi hörde den efter Kärrtorp.
Den vanliga motiveringen i Sverige är att yttrandefriheten och rätten för nazister att sprida sitt hat betonas betydligt mer än dess fruktansvärda konsekvenser som vi allt för väl känner till med tanke på Europas historia.
Nazister har gett utrymme att demonstrera på 1 maj, på kristallnatten, de har fått lov att demonstrerar mot ungdomar på medborgarplatsen som de redan en gång attackerat, och listan fortsätter.
Konsekvenserna av detta ser vi tydligt idag, brända asylboenden, attacker på asylsökande, attacker på Pride, men vi ser de också i en ökning av rasistiska hatbrott, inte minst mot afrosvenskar.
Med tanke på USA:s rasistiska historia, bland annat med Jim Crow och medborgarrättsrörelsen, vill vi sällan jämföra oss med USA.
Vår ovilja att erkänna vår egen rasistiska historia och samtid som präglas av våldbejakande nazister som NMR vars roll är central i den globala nazistiska rörelsen är oerhört farlig.
Det råder en djup kollektiv förnekelse på alla samhällsnivåer som sätter Sveriges och Europas framtid på spel.
Vi är snabba med att påpeka allt som är fel hos andra, men sällan det som är fel hos oss – och där i ligger våra svagheter.
Idag bränner svenska nazister asylboenden, angriper Prideparaden, misshandlar, hotar och dödar oskyldiga människor här hemma, eller deltar i våld- och terrorhandlingar utomlands, men det anses inte tillräckligt anmärkningsvärt.
Och jag frågar mig, var är den retoriska tävling om vem som kan fördöma dessa våldsbrott.
Jag frågar mig varför ingen ledande partiföreträdare förutom Christina Höj Larsen (V) har uttalat sig om attacken på de asylsökande på Mynttorget, eller mot Prideparaden.
Varje tystnad är ett erkännande för nazisterna, varje tystnad är ett ökat hot för alla oss som nazisterna vill utplåna.
I min roll som vice ordförande för en av Europas största anti-rasistiska organisationer ENAR har jag sett hur nazism och vit-makt rörelsen vinner mark både i Europa och i USA.
Jag ser hur deras retorik, ideologi och värderingar i allt högre grad anammas och legitimeras i det offentliga samtalet och den politiska debatten.
Vi har också sett hur vårt motstånd mot detta förlöjligas och våra erfarenheter förminskas.
Vi har sett hur våra medlemmar beskrivs som aggressiva och otacksamma när de påtalar rasismen i Sverige. Att våra liv, våra kroppar är de som nazisterna vill utplåna är något som man inte tagit på allvar i Sverige.
Tvärtom har vi bevittnat hur vår antirasistiska kamp beskrivs som ett lika stort hot som nazism.
I USA har detta inneburit att rörelser som Black Lives Matters har mötts av enorm polisär repression, medan till exempel nazister lugnt fick tåga genom Charlottesville.
Vi befinner oss i en tid då rasism normaliseras, fascism vinner mark och gränserna förskjuts i Sverige som i USA.
För många av oss är detta en kamp på liv och död, och Heather Heyer gav sitt liv i kampen för demokrati och allas människors lika värde.
Vi hedrar hennes minne – genom att fortsätta hennes kamp.
När vi väljer för att blunda för hatet bara för att den inte riktas mot oss själva då har vi förlorat vår mänsklighet.
Det är vår förmåga att sätta oss in i andras verklighet, att känna empati, kärlek och att kunna se bortom våra egna behov och referensramar, som gör oss mänskliga.
Det är just det som är skillnaden mellan rasister och antirasister.
