Granifieringen av skogsbruket i södra Sverige orsakas till stor del av länsstyrelsernas och Naturvårdsverkets viltförvaltning. Den får i sin tur omfattande miljökonsekvenser – däribland på vattnet.
Staten började detaljreglera skogsbruket på 70-talet. Dels genom omläggningen av skogspolitiken med betoning på virkesproduktionen, dels genom regleringen av viltförvaltningen, i huvudsak älgförvaltningen.
I båda fallen togs bestämmanderätten över den egna fastigheten ifrån de små skogsägarna.
Istället började tjänstemän i Skogsstyrelsen och länsstyrelserna detaljreglera och driva igenom en ökad produktion genom utökad granplantering och en kraftig ökning av älgstammen.
På 90-talet avreglerades skogsproduktionen när miljökonsekvenserna av statens politik stod klar. Målet blev istället ett varierat skogsbruk där miljön skulle väga lika tungt som produktionen.
Skogsägaren fick rätt att använda alla trädslag i sitt skogsbruk, vilket är en grundläggande förutsättning för ett varierat skogsbruk.
Men riksdagen avreglerade inte älgförvaltningen utan lät länsstyrelserna fortsätta driva fram en överstor älgstam.
Den är nu dubbelt så stor som i Finland per 1000 ha och många gånger större än vad den skulle vara i ett naturligt tillstånd.
Skogforsk redovisade nyligen beräkningar som visar att älgstammen orsakar skador för 1 miljard kronor årligen bara för de enskilda skogsägarna i Götaland. Därtill kommer alltmera omfattande och långsiktiga miljöeffekter av olika slag.
Hur kan statens viltförvaltning få så omfattande negativa konsekvenser?
I den nya skogsvårdslagen ges skogsägaren frihet att anpassa skogsbruket , däribland trädslagsvalet till de naturgivna förutsättningarna, men han är samtidigt ansvarig för att en tillfredsställande föryngring ersätter den gamla skogen.
Om länsstyrelsens viltförvaltning leder till att en plantering förstörs kan skogsägaren straffas och åläggas att på egen bekostnad återställa det staten har förstört. Enda sättet att undvika det i södra Sverige är att plantera gran eftersom älgen betar ner nästan all tall och de flesta lövträden.
De enskilda skogsägarna har således fått rätt men inte möjlighet att använda alla trädslag i sitt skogsbruk. Det förhindrar länsstyrelserna och Naturvårdsverket med sin viltförvaltning.
Enligt den nya lagen om älgförvaltning skall älgstammen vara i balans med sin omgivning. Den skall inte vara större än att vi kan ha ett varierat skogsbruk. Men det vägrar Naturvårdsverket att acceptera.
Trots att fem år gått sedan riksdagsbeslutet har Naturvårdsverket, som är central förvaltningsmyndighet för jakten, ännu inte tillsett att länsstyrelserna tar fram analyser som visar på vilken nivå älgstammen skall ligga för att ett skogsbruk enligt riksdagens beslut skall vara möjligt.
Naturvårdsverket har hittills lyckats dölja miljöeffekterna för regeringen trots att utarmningen pågått i 40 år.
Det beror bland annat på att forskare och debattörer inte undersöker varför granifieringen fortgår trots att alla inblandade förlorar på den.
Det är bekvämt att skylla på skogsägarna och enklare än att ifrågasätta Naturvårdsverket, som har ett tungt inflytande över forskningens finansiering och därmed levebrödet för miljöforskarna.
Det enklaste sättet att komma tillrätta med granifieringen och alla dess negativa konsekvenser både för de enskilda skogsägarna och samhället är att avreglera älgjakten och åter ge markägaren ansvaret för vilt och jakt.
Det kostar inte en krona utan leder tvärtom till stora besparingar och miljöförbättringar. Det finns idag ingen åtgärd som ger större miljöförbättringar i skogen.
Den byråkrati som har byggts upp med uppgift att grunna på i vilken ordning älgarna skall skjutas kan förhoppningsvis göra större nytta med andra arbetsuppgifter.
