Över hela Lappland pågår jakten på nya gruvfyndigheter att exploatera, och såväl renskötsel som turistnäring hotas. Gruvbolag ska inte kunna riva upp djupa sår i Sveriges landskap och försvinna med vinsten utomlands – men Alliansen låter dem hållas. Sverige behöver en ny minerallagstiftning, skriver Gustav Fridolin, Jonas Eriksson och Mats Dahlberg, samtliga MP.
I nästa vecka öppnas högtidligen det nyvalda sametinget i Jokkmokk. Över dem hänger en fråga större än andra. Den samiska kulturen och renskötseln hotas av kortsiktiga exploateringsintressen.
I Gallok/Kallak vid porten till världsarvet Laponia, inte långt från där tinget möts, har renskötsel pågått så länge någon kan minnas. Men just nu genomför det brittiska gruvbolaget Beowulf provsprängningar där, under massivt polisbeskydd. I veckan som gick gav alliansregeringen klartecken för en nickelgruva i Dearna/Tärna.
Över hela Sápmi pågår sökandet efter nya gruvfyndigheter att exploatera, och såväl renskötsel som turistnäringen riskeras.
Samerna är ett urfolk och en erkänd minoritet som i århundraden blivit utsatta för en statligt sanktionerad rasism. Sverige har ett särskilt ansvar, såväl historiskt som utifrån internationella konventioner, att inte inskränka samers möjlighet att värna sin kultur.
Utsattheten inför internationella gruvbolag delar samerna med många andra. På Gotland har lantbrukare länge behövt oroa sig för vad prospektering, brytning och utvinning av kalk och olja ska göra med vattnet och markerna. I Ojnareskogen vill man bryta upp en mark som klassats som riksintresse och varit föreslaget som nationalpark. På Österlen har oljejätten Shell hotat turismen med provborrningar efter fossilgas. Andra aktörer har skrämt upp boende, företagare och kommuner när de plötsligt fått tillstånd att leta efter alltifrån zink till radioaktivt uran.
Även i Jämtland, Närke och på andra håll i landet har man fått mobilisera för att göra planer på uranbrytning kända, och försöka stoppa dessa innan stora summor plöjts ner i prospekteringar och dagbrotten rycker närmre.
Regeringen tar inte sitt ansvar för dem som idag lever av marken – eller för en långsiktigt hållbar utveckling.
Världen är i ett allt större behov av råvaror. Vi behöver återvinna allt mer, och återvinningsindustrin är idag en av Sveriges snabbast växande industrier. Inom tio år skulle återvinning kunna ge nya jobb till 20 000 människor bara i Sverige.
Återvinning växer också allt tätare samman med mineralutvinning. Man talar om urban mining när man kan ta tillvara oanvända resurser i stadsmiljöer. I Bolidens Rönnskärsverk kommer redan idag två tredjedelar av de 12-15 ton guld som produceras från elektronikskrot.
När gamla gruvor återöppnas för att utvinna fyndigheter som nu blivit tillgängliga genom modern teknik och förändrade världsmarknadspriser, kan det också vara ett exempel på hållbar utvinning. Likaså när man ger möjlighet för befintliga gruvor att, inom det regelverk som finns, utöka sin utvinning.
Det finns också platser där nya gruvor kan och bör bli aktuella, och där man då bör bygga järnväg för transporter och på andra sätt se till att gruvdriften blir så miljövänlig som möjlig.
Hållbar utvinning och återvinning är tyvärr inte fokus i alliansens mineralpolitik. De många konflikterna om viktiga naturområden över hela Sverige visar att regeringen istället öppnat upp landet för prospektering och exploatering – även när det sker till priset av miljön och befintliga och långsiktiga arbetstillfällen.
Alliansens mineralstrategi behandlar gruvfrågan som om det var en fråga om ja eller nej till gruvor, och där tycks alliansen ha sagt ja. Till alla gruvor. Överallt. Oavsett vad det innebär för arbetstillfällen i kultur, rennäring och jordbruk, för naturvärden – och oavsett vad som de som bor och brukar marken tycker. Det är som om alliansen bestämt sig för att rikedomarna under jord alltid är mer värda än de rikedomar vi har ovan jord – att några jobb under en kort tid när en gruva kan vara i drift är viktigare än hållbara näringar som ger jobb långsiktigt.
I riksdagen har alliansen röstat nej till att stoppa uranexploatering och förbjuda de farligaste formerna av fossilgasutvinning. Alliansregeringens nya beslut om gruvan i Dearna/Tärna ger domstolarna prejudikat att gruvnäring alltid är viktigare än renskötsel och turism. Att beslutet är berett av ministrar som tillhör det parti som utger sig för att vara alliansens gröna röst gör det inte mindre uppseendeväckande.
Sverige behöver en ny minerallagstiftning. Gruvbolag ska inte kunna driva en gruva under en kort tid, sedan lämna efter sig djupa sår i marken och försvinna utomlands med vinsten. Det är inte rimligt att alla samhällskostnader kopplade till en gruvexploatering, i form av infrastruktur, samhällsplanering och förstås framtida miljösanering, landar på skattebetalarna, medan gruvbolagen tar vinsterna.
Gruvbolagen borde därför fondera medel för framtida miljökostnader och genom försäkring garantera att det finns resurser den dagen marken ska återställas. En gruvskatt skulle också kunna bidra till samhällets kostnader. Det är inte heller rimligt att det är helt öppet för prospektering och provsprängningar utan att miljökonsekvenser av gruvdrift först är utredda, och man har gjort klart att det verkligen kan bli aktuellt att öppna en gruva.
Samerna ska få de rättigheter som tillkommer ett urfolk. Viss exploatering, som efter uran eller fossila bränslen, borde över huvudtaget inte möjliggöras i Sverige. Med en sådan lagstiftning hade den oro som nu finns på många håll i landet aldrig behövt uppstå.
Vi är ett rikt land. Vi har möjlighet att skapa jobb över hela landet, i småföretag, turism, jordbruk och industri. Vi behöver inte, och ska inte, låta utländska gruvbolag exploatera alla fyndigheter till priset av jobb, miljö och kultur.