De senaste dagarna har spelet GTA uppmärksammats på sociala medier bland annat Facebook. Problemet ligger självklart till viss del hos spelet. Det är ett spel som bland annat innehåller våld, grovt våld.
Jag försvarar inte spelet. Jag vill dock påstå att det stora problemet inte nödvändigtvis är själva spelet utan vi föräldrar och vuxna som utan förbehåll låter våra barn spela dessa spel.
Jag har en son som spelar detta spel. Han är tretton år och ha velat ha spelet under några år. Vi har valt att inte låta honom spela då vi tyckt att det är ett spel som innehåller en hel del våld.
Vi har under dessa år hållit en dialog levande med honom, tagit oss tid prata, diskutera, reflekterat. Vad tycker vi, varför? Vad tycker han? satt i gång en tankeprocess hos honom.
Vi har velat att han ska kunna sätta ord på vad det är som gör att det är viktigt för honom att spela dessa spel. Vi har varit fullt medvetna om att lösningen inte nödvändigtvis är ett förbud men vi anser att det är nödvändigt att hålla dialogen levande.
Det vi som vuxna har svårt att komma i håg i bland är att dessa spel också fyller en social funktion. Det är ett sätt att umgås, att träffas.
Människan har i alla tider träffats och utövat gemensamma intressen, att känna sig inkluderad. Detta är något fundamentalt viktigt för oss som människor.
När det kommer till barn och ungdomar måste vi vuxna i bland ”störa”, vi måste knacka på dörren och fråga: Hur går det? Vad gör du?
Att inte sätta sig in i vad det är barnen spelar och sedan blir förvånad när barnen leker våldsamma lekar tycker jag är mycket märkligt.
Vi prioriterar bort viktiga saker som att låta våra barn fundera och reflektera tillsammans med oss vuxna över dessa spel.
Lekarna är ett helt normalt och viktigt sätt att bearbeta det man ser och är med om.
Det kan också, om vi vuxna är uppmärksamma vara en bra ingång för samtal och tankar kring vad det är man leker och vad det är som gör att man leker just den sortens lek. Fånga barnen i vardagen. Vi berövar barnen förmågan att dra slutsatser att tänka, att se saker från flera perspektiv.
Att moralisera över dessa spel gör bara att vi ökar avståndet mellan oss vuxna och våra barn.
När jag säger ”våra barn” menar jag oss vuxna som vuxna i samhället och att ”våra barn” är allas barn. Detta är ett ansvar som sträcker sig utanför den enskilda familjen.
Vill vi ha en dialog med barnen får vi anstränga oss. Det är inte lätt men att bara göra lite, ha det lilla samtalet är alltid en början. Vi behöver inte vara professorer, lärare, forskare,psykologer, förskollärare osv. för att kunna ha dessa samtal med våra barn.
Vi behöver vara det vi är; medmänniskor som visar intresse genom att föra en dialog, reflektera, ställer frågor, visa att vi bryr oss.
Det handlar inte om att utkräva svar, det handlar om att sätta igång en process, en process i medvetande så våra barn kan bli tänkande, reflekterande individer.
Barn kommer att spela spel som vi inte tycker om oavsett åldersgräns. Barn kommer alltid att testa gränser, det är en nödvändighet i varje människas utveckling.
Vi kan inte alltid vara där våra barn är, våra barn kommer att göra och säga saker vi inte håller med om eller tycker om. Men vi måste orka att stå upp för våra värderingar i ord och handling.
Vi får inte vända oss om och låtsas att vi inte ser.
Vi måste orka ta samtalet och reflektionen! Sluta moralisera, börja reflektera… tillsammans.