I måndags sände SVT första delen i en serie av tre om den kristna rörelsen laestadianismen – där kvinnorna uppmanas att skaffa så många barn som möjligt.
Læstadianska ungdomar växer upp till en framtid, där de måste göra ett viktigt val. Övriga val är en konsekvens av det valet eller relaterade till det.
Ett parförhållande innebär äktenskap, äktenskap innebär barn och att få barn innebär för de flesta en stor familj, eftersom laestadianismen styr synen på preventivmedel som en synd.
En kvinna som lever i ett äktenskap vet bara ett par veckor i förväg hur hennes liv kommer att se ut. Besluten styrs av möjligheten att bli gravid när som helst. Lönar det sig att köpa den här kappan om jag är gravid nästa månad?
Ska jag utbilda mig eller söka jobb? Lönar det sig, när jag inte kan veta? Kan jag anmäla mig till ett maraton om jag väntar barn i vår igen?
Människan får inte förhindra Guds skapande, och inte påverka det, enligt laestadianismen. Om det föds många barn i en familj och om det är tätt mellan barnen, så är det Guds vilja.
Samfundet lär ut att man ska förlita sig på att Gud också ger kraft att sköta och uppfostra barnen. Inom rörelsen har man levt i enlighet med läran. Många av rörelsens medlemmar har levt i familjer med 10-15 barn och har själva fått en stor familj.
Att använda preventivmedel är en intim, privat sak. Att övervaka det är svårt, men delvis också onödigt. En samfundsmedlem agerar på önskat sätt av egen fri vilja. Det behövs ingen yttre övervakning.
Rörelsens lära formar sättet att tala och tänka, och skapar en vilja i individen att leva i enlighet med samfundets lära. Men man upplever ändå att det finns en kontroll.
I sin lindrigaste form innebär den att graviditet ses som något intressant, som man följer. I den mest extrema formen innebär kontrollen att samfundsmedlemmar som arbetar inom sjukvården informerar samfundet om någon använder preventivmedel eller funderar på det.
Livet i en storfamilj kan vara rikt och givande. Familjerna umgås sinsemellan, med släkten och andra stora familjer. Man reser tillsammans och har gemensamma fester. Men mammor som föder många barn kan råka ut för komplikationer i samband med graviditet och förlossning.
De kan bli utmattade och känna sig ensamma och hjälplösa. Det är svårt att prata om, eftersom hopplöshet och förtvivlan kan uppfattas som svaghet, vilket tyder på bristande tro.
Föräldrar kan också skämmas över sin växande familj och känna sig avvikande och annorlunda. Varför skaffar ni en stor familj om ni inte orkar med den?
Att man kan bli trött är något som erkänns i rörelsen. Att tala om det är inte tabu, men trötthet löser man inte genom att avsäga sig läran, utan genom att söka hjälp. Men under småbarnsåren, som i en storfamilj kan vara i årtionden, räcker inte hjälpen till om föräldrarna blir utmattade, barnen blir sjuka, mår illa, eller har speciella behov, som inte blir bemötta.
Rörelsen anser att Guds ord är oföränderligt. Den frågar inte efter hur du, ni eller era barn känner det. I rörelsen vill man bara veta om du är hörsam, om du vill tro. Därför är det inom rörelsen fortfarande svårt att prata om hur man motiverar läran och vilka följder den får.
Laestadianismen borde ta ansvar för dessa kvinnor och deras välbefinnande. Problemet måste också uppmärksammas av andra institutioner, till exempel socialtjänsten.