När Stefan Löfvens regering tillträdde förändrades den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i ett slag.
EU-frågorna har nedprioriterats i regeringens arbete och sorterar inte längre direkt under statsministern och samma frågor anses nu vara utrikespolitik trots att EU-frågorna i allt väsentligt är en omfattande del av all svensk inrikespolitik.
Nu ligger istället fokus entydigt på länder och konflikter fjärran från Sverige – samtidigt som Sveriges viktiga roll i närområdet har tystnat.
Regeringens ointresse för vårt närområde, Europa och Europas grannar oroar.
Regeringen tillsatte först efter två år vid makten en EU-minister, har tydligt markerat mot ett svenskt Natomedlemskap vilket skulle öka den viktiga säkerhetspolitiska östersjölänken, och söker aktivt stöd för sin budget av ett parti som är starka EU-motståndare.
Och mitt i detta har Sveriges röst för det kontinentala Europas sista diktatur, Belarus, helt tystnat.
I utrikesminister Margot Wallströms utrikesdeklaration som hon läste upp för riksdagen i februari 2016 förstärktes den utrikespolitiska nedåtgående trenden mycket tydligt.
Wallströms utrikesdeklarationer har varit de första sedan 1999 som inte tar avstånd från diktaturen eller nämner förtrycket av oliktänkande i landet.
Faktum är att Belarus, eller Vitryssland, inte ens nämns med ett enda ord.
Valet av tidpunkt blir ännu märkligare när det vitryska utrikesdepartementet vid tidpunkten för Wallströms första utrikesdeklaration, i februari 2015, gått ut och fördömt Sveriges hantering av mänskliga rättigheter – i Sverige.
Där en gång Anna Lindh, Leila Freivalds, Jan Eliasson och Carl Bildt var mycket tydliga i den förda utrikespolitiken verkar Margot Wallström (S) helt lämnat walk over.
Och det är märkligt att Margot Wallström (S) valde att ignorera Belarus när hon i riksdagens kammare läst sina och regeringens utrikesdeklaration.
Wallströms ministerkollega, landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) har närmare till diktarens huvudstad Minsk än till sitt Norrbottens Kiruna.
Regeringen bör kalla en spade för en spade och Belarus är det kontinentala Europas sista diktatur.
För ett år sedan gick det vitryska folket till presidentval – som dock av en närmast samstämmig omvärld fördömdes och inte ansågs leva upp till en demokratisk miniminivå.
Trots detta har Margot Wallström och Sverige inte agerat.
Svenska politiker har förvägrats inresa och Sveriges dåvarande ambassadör i Belarus, Stefan Eriksson, utvisades ur landet 2012. Svaret från dåvarande utrikesministern Carl Bildt (M) blev att omedelbart förklara den nyutsedde vitryske ambassadören till Sverige för icke välkommen.
Förföljelsen av oliktänkande, journalister och sexuella minoriteter fortgår alltjämt. Sedan 1995 har diktatorn Aleksandr Lukasjenko förbjudit landets rättmätiga flagga, fängslat de motståndare han haft vid de riggade presidentvalen och slagit in kilar i den förda politiken mellan Belarus och EU.
Förtrycket i Belarus fortsätter.
Varför väljer då Margot Wallström (S) att som första utrikesminister sedan Anna Lindh (S) helt blunda för problemen?