Foto: TT
Debattinlägg

”Barnens särskilda behov ska lyfta hela skolan”

Publicerad

SKOLAN · ”Man ska inte behöva mötas av stelbenta system, byråkrati eller invänta medicinska utredningar för att barn ska få stöd”, skriver Gustav Fridolin (MP).

Om debattören

Gustav Fridolin
Utbildningsminister (MP)

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

I samband med skolstarten har en debatt dragit igång om barn som får en diagnos för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. På ledarsidor och av debattörer har en rad olika ståndpunkter slängts fram, ibland helt utan faktaunderlag.

Många föräldrar oroas nu över hur den här debatten kan skapa osäkerhet bland skolans medarbetare och göra en redan svår skolgång värre. Därför är det viktigt att vara tydlig:

Människor är olika. Det berikar.

Så brukar högtidstalen inledas. Och själva orden är lätta att uttala, de ser bra ut i text, inleder utmärkt en debattartikel. Men är det verkligen en insikt som vägleder oss som samhälle?

Jag vet att många barn, eller vuxna, med neuropsykiatrisk diagnos, NPF, kan dela med sig av erfarenheter som säger motsatsen.

Jag möter många elever och föräldrar till elever med NPF, och det de kan berätta om skolan och samhället i stort visar att det är lång väg kvar innan vi på allvar betraktar olikhet som normalitet.

Alla barn, oavsett funktionsvariationer, har rätt att få med sig de kunskaper man behöver för livet. Det är en rättighet som utgår både från vad eleven behöver med sig i livet, och vad vi som samhälle behöver.

Skolan finns inte till för skolans skull.

Kunskaperna och färdigheterna varje elev har rätt att erövra i skolan behöver man sedan för att kunna skaffa sig ett jobb, bygga sin framtid, ta makten över sitt eget liv.

För att vi som samhälle ska fungera är den minsta gemensamma nämnaren att vi kan förstå varandra.

Då måste vi alla kunna läsa samma nyheter, källkritiskt granska information som sprids, beskriva våra egna erfarenheter eller bara räkna ut ett kassakvitto.

Vi måste ha möjligheten att bidra till det gemensamma. Tilliten människor emellan är grunden för demokratin och tilliten bygger på att vi delar vissa kunskaper och färdigheter.

Idag finns det elever som inte kan ta del av undervisningen för att man har andra förutsättningar för lärandet än de andra eleverna i klassen.

Ibland har skolan har så svårt att möta funktionsvariationer att eleven redan i skolåren hamnar i ett utanförskap, antingen på skolan eller för att man hamnar i långvarig frånvaro. De mänskliga kostnaderna för eleven och alla runt eleven blir stora.

De samhälleliga kostnaderna riskerar på sikt bli ännu större. Det ska aldrig accepteras.

För samtidigt ser vi lärare, rektorer och skolor som på olika sätt lyckas möta elever med olika behov, som tar del av forskning och finner tekniker för att elever med NPF ska få samma förutsättningar till lärande.

Kunskapen finns i skolsystemet, men den finns inte alltid just där den behövs.

Elever ska få det stöd man behöver, utifrån det pedagogiska behov man har, oavsett om man har en diagnos eller inte.

En diagnos kan ge stöd till rektor och lärare för vilka insatser som kan göra skillnad, men den ska aldrig vara avgörande för om eleven får det stöd den behöver.

Motsatsen gäller också. Det finns all anledning att vara tydlig när det uppstår debatter som gör att den som har en neuropsykiatrisk funktionsdiagnos möts av ifrågasättande.

Att skolan ska ge stöd alldeles oavsett funktionsvariation kan aldrig vara ett argument mot att arbeta för ökad förståelse och kunskap om NPF och hur samhället måste förändras för att allas talanger ska tas tillvara.

Regeringen bygger nu ut ett omfattande skolutvecklingsprogram för att sprida specialpedagogiska kunskaper och verktyg till alla lärare. De första skolorna ansöker nu om att delta, och de första insatserna påbörjas i höst.

Skolor och lärare ska lära av varandra, av den kunskap som finns i skolan.

Alla kommer inte göra allt rätt från början, men det handlar, som en kommun som varit föregångare i att sprida kunskap till all personal i skolan konstaterar, ”om att börja med att sluta göra fel, sluta att omedvetet bemöta elever på ett sätt som bryter ner självkänsla, sluta att missa tecken på att man behöver en delvis annan pedagogik, sluta att missförstå funktionsvariationer som att man inte kan”.

De bästa skolsystemen i världen har både fler speciallärare, och mer specialpedagogiska verktyg hos varje lärare. Det är vårt mål också. Så samtidigt som specialpedagogisk kompetens sprids, förbättrar vi förutsättningarna för att läsa till speciallärare.

Antalet sökande till att bli speciallärare inom Lärarlyftet har nästan tiodubblats på ett år. Vi kan också ge ekonomiskt stöd till kommuner i behov att anställa speciallärare.

Vi förbättrar regelverket.

I höst kommer förslaget på en läsa-skriva-räkna-garanti för de tidiga åren. Idag ger vi mest särskilt stöd i nionde klass, och ofta är det för sent för att en elev som halkat efter i både kunskaper och självförtroende ska hinna i fatt. Vi ska ge stöd i tid.

Alla elever ska garanteras få del av de insatser som göra skillnad för att lära sig läsa, skriva och räkna redan i lågstadiet.

Det är bra för alla elever, men kommer också göra att skolan tidigare ser elever som behöver annat stöd, och annan pedagogik.

Många föräldrar till barn med svårigheter berättar att de upplever att de behöver slåss för sina barns rättigheter. Om rättigheter bara förverkligas när man kräver det, så upphör de vara rättigheter.

Man ska inte behöva mötas av stelbenta system, byråkrati eller invänta medicinska utredningar för att barn ska få stöd. Skollagens viktigaste skrivning är att ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.”

Det är tydligt att utbildningen ska ta hänsyn till barns och elevers olika behov. Skolan ska arbeta för att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Detta ska vara målet för varje kommun eller friskola och andra krav eller prioriteringar får inte komma före.

Vi är inte där idag. Vi har ett stort arbete framför oss. Men gör vi det arbetet, ser vi till att skolan verkligen klarar att möta elever med olika funktionsvariationer kan det vara den viktigaste utvecklingen av svensk skola sedan skolplikten.

De lärdomar vi får i det arbetet handlar inte bara om den som har en neuropsykiatrisk diagnos.

Det är samma individualisering, relationsbyggande och lärande organisation vi behöver när vi arbetar med elever som är med om något svårt under sin skoltid, med elever med ett annat modersmål, med elever som blir sjuka, med elever som skyller sina egna misslyckanden på andra, med elever som inte får rätt uppbackning hemifrån, med elever som använder skoltrötthet som ett skydd mot att göra det arbete som krävs.

Kort sagt: när vi arbetar med människor och alla de olikheter som mänskligheten rymmer.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

När skolan inte fungerar

Mer i ämnet