Så är det SEB:s tur att stå i centrum för nya penningtvättsavslöjanden i dagens avsnitt av Uppdrag granskning (UG).

Liksom i fallet med Swedbank misstänks tiotals miljarder ha tvättats via suspekta SEB-konton och bolag i skatteparadis under mer än ett decennium.  

Gemensamt för alla UG-avslöjanden är att våra granskande myndigheter inte har sett någonting.  

De ser aldrig någonting.  

Försök själv nämna en skandal som uppdagats på myndighetsnivå. De tittar alltid bort när den misstänkta korruptionens epicentrum ligger på (alltför) hög politisk eller ekonomisk nivå, något jag själv bittert fått erfara i min egen yrkesutövning.  

Men nu blåser det nya vindar på penningtvättsområdet:  

• Regeringen ska utreda om nya verktyg behövs för att bekämpa penningtvätt. 

• Finansinspektionen (FI) har informerat Swedbank – efter att ha tittat lite noggrannare – att de funnit brister i bankens penningtvättshantering.  

• EBM utreder misstankar om vissa perifära brott kopplade till penningtvätten i Swedbank. 

• Riksrevisionen utreder hur FI hanterar intressekonflikter.  

Allt detta ser imponerande ut på pappret. Likväl tar ingen av åtgärderna tag i banksystemets grundläggande problem.  

Skälen härför är två: 

För det första saknar fortfarande myndigheter och banker sjukdomsinstinkt.  

All kommunikation och alla föreslagna åtgärder från både offentligt håll och banker utgår från att bankerna varit ”naiva” och ”utnyttjats” i penningtvättssyfte.  

Läckt material pekar dock i en annan riktning där bankerna framstår lika mycket som förövare som offer.  

Så länge vi upprätthåller bilden av bankerna som naiva offer för utländska bovar kommer vi aldrig se verkligheten som den är, än mindre kunna ställa någon till svars på bankområdet.  

Hade motsvarande skett i USA skulle sannolikt flera i bankeliten redan suttit i finkan!  

För det andra har vi de senaste åren bevittnat i slowmotion det svenska finanssystemets integritetsmässiga sammanbrott.  

Marknadsekonomins fäder förstod att människan nästan alltid prioriterar egenintresset framför allmänintresset.  

Moderna demokratier försöker därför inte bromsa egenintresset, men bekämpar den latenta risken för korruption genom att ställa olika egenintressen mot varandra.  

Därav våra kontradiktoriska maktstrukturer som regering och opposition, arbetsgivare och arbetstagarorganisationer, granskare och granskade med flera.  

Korruption anses bekämpas effektivast genom att motstridiga och jämstarka egenintressen permanent utövar kontroll över varandra.  

Dessa kontrollstrukturer har emellertid upplösts på finansområdet i takt med att alltfler politiker sökt sig dit för att omsätta sina politiska erfarenheter i pengar.  

Idag befolkas både Finansinspektionen (granskaren) och bankernas ägare, styrelser och ledning (de granskade) av före detta politiker med nära kopplingar till både varandra och regeringen.  

De på pappret motstridiga intressena har långsamt sammansmält till ett gemensamt intresse. Resultatet blir att granskaren, beroende på omständigheterna, varken kan, vågar eller vill utföra sitt jobb med full integritet.  

Mer regler eller resurser till en dysfunktionell kontrollstruktur kommer därför inte lösa någonting, förutom att ge sken av handlingskraftigt agerande.  

Ska problemen lösas måste ansvariga i banksektorn ställas till svars i mer än nominella termer.  

Likaså förutsätter återupprättandet av integriteten i banksystemet att politiker sparkas ut – en gång för alla – från antingen granskarna eller helst från de verksamheter som är föremål för granskningen, dvs finanssektorn.  

Tyvärr har den politiska eliten handen så långt ner i kakburken att sådana åtgärder idag framstår som en utopi.  

Vi får därför hoppas att UG fortsätter att utföra de granskande myndigheternas jobb även i fortsättningen.