Om Göran Hägglund hade haft samma kärlek till sin barndoms gamla pingstförsamling i Degerfors som till intrycken från Degerfors IF och fotbollsklubben hade kanske KD;s stöd bland väljarna kunnat se annorlunda ut.
Inte för att ändå fler skulle befolka fotbollsarenorna eller fler skulle vara pingstvänner i Sverige, men för att det där med intryck och värderingar och positiva lojaliteter har en tendens att följa oss alla genom livet.
Från Degerfors IF fick han säkert med sig hur kamratskap fungerar och en känsla för lag och teamwork, liksom lusten både att kämpa och att vinna.
Från kyrkan fick han säkert med sig vikten av solidaritet med den fattiga världen, hjälp till de utsatta och svaga och allas människors lika värde. Till exempel att människovärdet är detsamma för arbetargrabben som för disponentsonen.
Idéarvet från Degerfors IF var inte så svårt eller kontroversiellt att förvalta. Idégodset från den kristna folkrörelsen blev mer kontroversiellt.
Detta trots att Göran Hägglund ärvde partiledarskapet från legenden Alf Svensson och själv kunnat åse och lära hur Svensson, som aldrig gjorde avkall på sin kristna tro, ändå lyckades få partiet sammansvetsat och ideologiskt enat.
Hägglund kom i en annan tid, 2004, där sekulariseringen och kulturliberalismen gjort starka insteg.
Det möter Hägglund med otydlighet i flera grundläggande värderingsfrågor som livets okränkbarhet, samvetsfrihet eller familjens absoluta auktoritet.
Den värdegrund som formulerades av Jerzy Einhorn och Alf Svensson och byggde på kristen-judisk etik och moral, tolkade Hägglund lättvindigt som ett allmängods för kristna, buddister eller muslimer.
Alla skulle med, bara de gillade partiets program.
Men för partiets flertal handlade det om att programmet skulle vila på den kristna värdegrund som själva partinamnet deklarerar. De kände sig svikna.
Deras tankar för att skapa ett gott samhälle låg närmare vad Hägglund hörde i kyrkan än på fotbollsplanen.
Det markerade också många genom att svika KD i det senaste valet, även om de säkert vet att idrottsrörelsen också bygger det goda samhället.
Även om det funnits kritik och kriser runt Hägglunds ledarskap finns det all anledning att också lyfta fram hans starka sidor.
Slopad fastighetsskatt, Apoteksreformen, insikten om att landstingen inte längre är den bästa modellen för en jämlik sjukvård över hela landet, till exempel.
Som med inbyggd radar undvek han däremot konsekvent frågor som på något sätt kunde förknippas med religion.
Tro och politik blev som eld och vatten, trots att religion aldrig varit så inne som just nu.
Ingen vill ha ett parti som en extra kyrka, men många känner att politik måste få handla om mer än materiella beslut om förbifarter, höghastighetståg eller ens bidragsnivåer.
Livsfrågorna står och knackar på dörren och vill in bland beslutsfattarna. För ett de frågorna skall släppas in krävs ett nytt ledarskap.
Hägglunds efterträdare skulle kunna heta Lars Adaktusson, Ebba Busch Thor eller Stefan Attefall. Skall kvinnotrenden bland partiledare följas kan hon också heta Emma Henriksson.
Lars Adaktusson är Hägglunds motsats i tydlighet, men med bibehållen social kompetens. Adaktussons extremt starka start i EU-parlamentet pekar på att han behövs där. Ebba Busch Thor, är ett politiskt ”underbarn”, men utan rikserfarenhet. Attefall, förre bostadsministern, är stark och klart undervärderad.
Men det kanske är dags att tänka i helt nya banor.
KD har en hel grupp av nya, unga och mycket kompetenta namn som skulle kunna föra fram KD till ett modernt parti utan att tappa förankringen med sina folkrörelserötter och sin grundläggande ideologi.
KDU-ordföranden Sara Skyttedal har visat stor tankefrihet och begåvning. Nyblivne riksdagsledamoten Andreas Carlsson från Jönköping är partiets ordförande i dess starkaste län med valresultat över tolv procent.
Göteborgsvalde Aron Modig har ledaregenskaper för hela partiet och Ebba Bush Thor är givetvis självklar i en sådan kvartett.
De skulle med sina bakgrunder kunna förena nyskapande med tydlig europeisk kristdemokratisk ideologi.
De skulle också kunna brygga över falangkonflikterna i det KD Hägglund nu lämnar.
Varför inte ett delat eller växlande ledarskap.
Oavsett vem av de där fyra som skulle leda partiet i valet 2018 skulle det innebära att orddelen ”Krist” i partinamnet skulle ges verkligt innehåll.