Sveriges nya regering måste erkänna folkmorden 1915 mot assyrier och andra folkgrupper i dåvarande Ottomanska riket.
När riksdagen erkände folkmordet i mars 2010 reagerade den dåvarande regeringen minst sagt negativt. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt ringde till de turkiska ledarna och bad i princip om ursäkt.
Agerandet chockade många av oss som berörs av folkmordsfrågan.
Både Miljöpartiets och Socialdemokraternas högsta beslutande organ har sedan flera år antagit att man ska verka för ett erkännande. Urban Ahlin, Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson fram till valet kommenterade i DN i mars i år att man kommer att göra regeringspolitik av erkännandet om Socialdemokraterna kommer till makten.
Nu efter valet märker vi av en tendens där regeringen visar på obeslutsamhet, till skillnad från inställningen i andra utrikespolitiska frågor.
Den 31 oktober i år besvarade utrikesministern en skriftlig fråga från riksdagsledamoten Robert Hannah (FP) gällande ett erkännande. Margot Wallströms svar innehåller vaga formuleringar som kan tolkas som att regeringspartierna inte kommer att hålla sitt löfte.
Det vore i så fall ett oerhört svek mot de närmare 150 000 ättlingar till folkmordets offer som i dag lever i Sverige.
I sitt korta svar skriver utrikesministern: ”Regeringen uppmuntrar en öppen genomlysning och bearbetning av viktiga historiska händelser för att kunna bidra till försoning och historisk upprättelse.”
Frågan är hur Turkiet och dess minoriteter ska kunna försonas när förnekandet ännu är en stor del av den officiella turkiska identiteten och historieskrivningen?
Turkiet har fastnat i en lögn som man försöker upprätthålla med all sin styrka och inflytande. Ett erkännande från Sveriges regering kommer med största sannolikhet att mötas av upprördhet och anklagelser från turkisk sida i det korta perspektivet.
På längre sikt råder det ingen tvekan om att ett erkännande kommer att stärka de demokratiska krafterna i det turkiska samhället.
Politiska bedömare på båda sidor om Atlanten har anledning att oroa sig för utvecklingen i landet. Med en ökande antisemitism, auktoritärt ledarskap och betydande sympatier för islamistiska grupper som ISIS håller Turkiet på att utvecklas i fel riktning.
Ett erkännande av folkmordet skulle kunna bli vad som bryter kvarvarande tabun kring frågan i Turkiet och tvinga landet att göra upp med sin historia.
Det skulle stärka de demokratiskt sinnade krafterna i landet och hjälpa de drabbade minoriteterna att känna att de har en framtid i Turkiet.
Vi ser i dag hur assyrier i Syrien och Irak får genomleva folkmordsliknande handlingar och etnisk utrensning, som våra förfäder upplevde för snart hundra år sedan. Ett regeringserkännande blir även en symboliskt stark markering som visar på att man bryr sig om de utsatta minoriteterna.
Kommande år markerar svensk-assyrierna hundraårsminnet av folkmordet. Det ska inte behöva ta ytterligare hundra år innan vi får ett riktigt erkännande.