SKANDALBLOGGAR Hanna Widerstedt chockar Sverige med att säga att hon har fobi för fattiga, vill ha känslokallt sex och hatar svenska killar. Hon sällar sig därmed till en tradition som byggts upp i bloggosfären: provocera sig till uppmärksamhet. Kissie, Katrin Zytomierska och Jockiboi har alla startat eller byggt sina karriär på det. De är vår tids narrar. Precis som sina gelikar under medeltiden står de för de förbjudna tankarna. De är en spegling för alla tabun som fanns i samhället, skriver journalisten Emanuel Karlsten.

Hanna Widerstedt chockar Sverige med att säga att hon har fobi för fattiga, vill ha känslokallt sex och hatar svenska killar.

Hon sällar sig därmed till en tradition som byggts upp i bloggosfären: provocera sig till uppmärksamhet. Kissie, Katrin Zytomierska och Jockiboi har alla startat eller byggt sina karriär på det.

De är vår tids narrar.

Det kan tyckas fånigt och nedlåtande att kalla dem narrar. Men likheterna är många.

Narrarna stod under medeltiden för de förbjudna tankarna. De fångade upp det som ingen annan vågade säga, blev en spegling för alla tabun som fanns i samhället – oavsett om det handlade om sex, kritik mot kungen eller bisarra och vridna iaktagelser.

Narren var undantagen straff som andra medborgare hade fått, men framförallt var provocerandet narrens uppgift och levebröd.

Precis på samma sätt som nutidens skandalbloggare.

Jockiboi som berättar om olika sätt han våldsrunkar, Kissie som både fejkat skador, bråk och hetsat om barnmatsdieter, Katrin Zytomierska som klistrar över ett hundhuvud på barnflickan hon avskyr.

Eller Hanna Widerstedt. Som påstår sig ha fobi för fattiga, hatar att “mysa efter sex” och bygger teser kring att svenskfödda killar är meningslösa i sängen.

De projicerar det förbjudna, det tabubelagda, det korkade. De tankar de flesta andra viftar bort med hjälp av logik, etik eller förstånd.

Och precis som för narren är det deras levebröd. Att underhålla genom chock. Få oss att inte kunna släppa blicken. Komma ihåg deras namn, kittla tanken om “kan man verkligen säga eller göra så?”.

När Hanna Widerstedt videobloggar ut sina märkliga åsikter gör hon det med en tydlig agenda att nå publik. Inte bara genom de allt mer drastiska ämnesvalen – Widerstedt tjänar själv knappt 130 000 kronor om året, enligt Radio1, men är ändå rädd för “fattiga människor” – utan också genom hur hon kategoriserar sina videoklipp.

Under sitt senaste klipp, där hon pratar om att hon är full på jobbet, har hon taggat klippet med både “pretty girl”, “princess”, “Paris Hilton”, “sexy”, “Hanna Montana”. Vanliga ord för att få draghjälp av Youtube att hänvisa till klippet för de som söker på de populära orden/namnen.

Varför? Varje visning av videoklippen ger henne pengar. Widerstedt har kopplat in googleannonser på klippen och kan, likt flera andra svenskar, få en månadslön bara på Youtubevisningarna.

Någonstans där blir det avväpnande. Åtminstone för mig. Det spelar ingen roll hur medveten Hanna Widerstedt är om sin egen agenda. Hon och många andra är vår tids nya narrar.

Det kan säkert vara upprörande för några, men vi har alltid haft behov av dem. För att förargas, skratta eller förundras.

Allt de gör är egentligen att projicera vår egen världsbilds gränser.