LAS Det är ingen vacker tavla som Uppdrag Granskning målar av en arbetsgivare som varken styrs av profithunger eller samvetslösa kapitalister. Den avart som regeringskansliet uppvisat vid hanteringen av turordningskretsar borde leda till eftertanke. Det statliga avtalet, TUR-AS, öppnar uppenbarligen för långtgående avvikelser från grundläggande tankar i LAS. Parterna bör fundera över helheten i trygghetssystemen. Det skriver konsulten Lars-Olof Pettersson med mångårig erfarenhet från fackliga organisationer.
I nästan 40 år har tryggheten för många stavats LAS, lagen om anställningsskydd. Den skulle ge den som haft jobb en längre tid företräde framför den som haft motsvarande arbete under en kortare tid. Tolkningen av vad som kunde räknas som likvärdigt arbete skulle vara generös för att arbetsgivaren inte skulle kunna kringgå de regler om turordning som lagen innebar. Samtidigt har det, genom domstolsutslag, visat sig att arbetsgivaren har långtgående möjligheter att omplacera anställda om det är nödvändigt.
LAS ska skydda äldre och sjuka. Den som kommit upp i ålder och har utslitna leder, rygg, kropp och själ ska inte kunna sorteras bort av en profithungrig arbetsgivare. Det är andemeningen med LAS. Samtidigt finns en viktig ventil; de parter som tecknat kollektivavtal ska komma överens om hur de så kallade turordningskretsarna ska se ut och göra överenskommelser om undantag från turordningen, om det finns särskilda behov av att ha kvar kompetens på arbetsplatsen. Tryggheten är alltså inte större än att facket och arbetsgivarna med ett pennstreck kan bortse från anställningsår och ålder.
Vad ska man då säga om regeringskansliets hantering av de uppsägningar som blev följden av riksdagens krav på besparingar?
Det är ingen vacker tavla som Uppdrag Granskning målar av en arbetsgivare som varken styrs av profithunger eller samvetslösa kapitalister. Nej, här är det själva centrum för lagstiftningsarbetet som granskas. Och det vi får veta reser ett antal frågor.
Har Uppdrag granskning redovisat hela bilden? I programmet nämns knappt fackets roll i hur utsorteringen gick till och vilken uppgörelse som fanns mellan fack och arbetsgivare.
I reportaget antyds att hela personalen sades upp och att man fick söka sina egna tjänster, en metod som tidigare använts på myndigheter. Vad hände med hela gruppen övertaliga?
Vilka effekter blev det för de uppsagda? Processen är utan tvekan viktig, viket stöd till samtal och hjälp erbjöds de anställda? Tragiken kan annars bli stor för den som tvingas lämna sin arbetsplats efter många års anställning.
Hur involverade var Trygghetsstiftelsen? Statligt anställda har den bästa omställningsförsäkringen på hela arbetsmarknaden. På sin hemsida skriver de att ”insatser görs i ett tidigt skede innan turordningskretsar och uppsägningar är klara”. Det hänger i luften vilken roll man spelade i regeringskansliet.
Regeringskansliet är en myndighet som har ögonen på sig. Att en kontroversiell hantering av uppsägningar skulle tilldra sig massmedias uppmärksamhet kan inte komma som en överraskning. Då måste det finnas beredskap att hantera detta, som en del av uppdraget som arbetsgivare. Att förvaltningschefen inte klarade uppgiften var uppenbart. Kontrasten gentemot regeringens slipade politiker som dagligen hanterar media var plågsam. Regeringen måste klara rollen som arbetsgivare, inte bara vara en beslutsmaskin.
Vad kan man säga om framtiden för LAS?
Inget land har så stora skillnader i anställningstrygghet mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda som Sverige. Tidsbegränsade anställningar har ökat från 10 till 15 procent på senare år och bland ungdomar från 30 till 50 procent. Bemanningsföretagen ökar, vilket är ett sätt för arbetsgivare att ta in arbetskraft utan att behöva ta ansvar för de anställda. Verksamhet outsourcas.Bland journalister är ”utlasad” ett uttryck för anställda som efter elva månader tvingas lämna arbetsplatsen.
Parterna på arbetsmarknaden, Svenskt Näringsliv och LO respektive PTK, har det senaste året gjort kartläggningar av turordningsreglernas konsekvenser i LAS och avtal. De visar med exempel från verkligheten och forskningsrapporter hur lagstiftningen påverkat arbetsmarknaden.
Utifrån denna nyanserade kartläggning finns det anledning att se över de tre trygghetssystemen i dess helhet på arbetsmarknaden. Det gäller inkomsttryggheten. Det finns stora grupper på arbetsmarknaden som står utan inkomsttrygghet, därför att medlemskap i a-kassan är för dyr, andra tvingas halvera sin inkomst vid arbetslöshet. Det bidrar inte till viljan till förändring. Det gäller omställningstryggheten. Hela arbetsmarknaden omfattas av olika omställningsprogram, senast tecknade parterna på den kommunala arbetsmarknaden ett sådant avtal. Men det krävs betydligt mer resurser för att det ska vara ett vasst instrument. Det handlar framför allt om möjligheterna till kompetensutveckling för människor som blivit utan arbete.
Slutligen handlar det om anställningstryggheten. I LO:s och Svenskt Näringslivs kartläggning konstateras att ”företagen anser att bedömningar av sådana personliga egenskaper kan göras – och också görs – på saklig grund” medan ”fackets grundinställning är att hänsyn till personliga egenskaper endast skall tas i mycket begränsad utsträckning.”
Den avart som regeringskansliet uppvisat vid hanteringen av turordningskretsar och långvarigt anställda borde leda till eftertanke. Är det så vi vill att arbetslivet ska se ut? Hur kan arbetsmarknadens parter bidra till att hänsyn tas till både individer och verksamhet? Det statliga avtalet, TUR-AS, öppnar uppenbarligen för långtgående avvikelser från grundläggande tankar i LAS. Parterna bör fundera över helheten i trygghetssystemen!