Magnus Utviks bok är en katastrof som sprider felaktigheter om oss. Vi har redan hängts ut i medier och suttit i fängelse – för 25 år sedan. Varför ska vi hängas ut igen – räcker det inte redan?

Nyligen har Norstedts släppt boken Tuktad till frihet av Magnus Utvik. För mig, Brita Sylvan, och mina vänner Agneta Ogebratt och Hans Scheike är boken en katastrof. Men tyvärr är den inte bara det för oss, utan för alla som läser den.

Vi har granskat boken och funnit 156 anmärkningar i den. Vad har en sådan bok för mening, undrar jag? Annat än att sprida villfarelser och få människor att tänka fel. För om man nu gör en djupdykning i ett gammalt rättsfall måste man åtminstone citera rätt, och ha någon form av objektivitet när man berättar om fallet.

En allvarlig villfarelse är att Utvik inte skiljer på dåtid och nutid. Han skriver som om något pågår nu, och bevisar det med gamla handlingar från rättegångarna. Till exempel att ”det är kvinnorna som fiskar småtjejer åt Hans” med hänvisning till ett brev, till synes aktuellt, men som skrivits före 1988. Man får dessutom intrycket av att det funnits en stor grupp människor som samtidigt levt tillsammans sedan 70-talet.

I verkligheten är vi bara tre personer som sedan nära 20 år tillbaka lever och har levt tillsammans i en enkel gemenskap: Agneta, Brita och Hans.

Ändå är den bärande tesen att vi är en farlig totalitär sekt – en av Sveriges farligaste. Vi jämförs med Moonsekten och Familjen (tidigare Guds barn) som båda är stora sammanslutningar med förgreningar över hela världen. Till och med nazisterna lyckas Utvik få till en jämförbar sekt.

I andra avseenden ”glömmer han bort” viktig information, som att saken aldrig blivit prövad i domstol. Han ger till exempel stort utrymme åt en flicka som han kallar Emma och som 1989 blev ”avprogrammerad ”. En av ”avprogrammerarna” är intervjuad, däremot inte flickan själv. Detaljerat och på många sidor beskrivs olika bestialiska övergrepp.

Vad han inte nämner i det fallet är att åklagaren lade ner ärendet på grund av flickans otillförlitlighet.

Endast ett av brottsoffren, Jessica, har ställt upp på medverkan i boken. Hon berättar om daglig misshandel och att de två andra flickorna, som hon rymde med, blev utsatta för samma sak. I domen står att hon har fått smisk tre gånger och att de andra flickorna endast en gång vardera blivit daskade i stjärten. Inget mer. Det finns också läkarutlåtande på att ingen av flickorna hade synliga tecken på misshandel eller övergrepp. Det nämner han heller inget om.

Vi dömdes i hovrätten till fängelse för sexuella övergrepp mot minderåriga, och för misshandel och medhjälp. Vi tyckte 1988-89 att domarna var djupt orättvisa; att vi missförståtts och att de byggde på en anda som vi aldrig haft hos oss. Idag har vi lämnat detta bakom oss. Men Utvik menar att vi har en ideologi idag som går ut på att ”misshandla och kränka småtjejer”. Och detta gör oss till en av Sveriges farligaste sekter. Sanningen är att vi varken har tankar på eller kontakter med tjejer under 18 år.

Det finns inte en intervju där vi talat om minderåriga. Inte heller har någon misstanke funnits om någon otillbörlighet med unga. Om man inte räknar den hysteri som uppstod när Agneta i början på 90-talet ville fotografera en tjej som illustration till en tidningsartikel hon skrivit om mobbing och utstötthet.

Historien blåstes upp och det stod om nakenfotografering i en lokaltidning. Detta citerar Utvik som bevis på att intresset för småflickor fortsatte. Vad han inte nämner är att Aftonbladet en tid därefter i en artikel, och till och med på löpsedeln, klargjorde att några misstankar om nakenfotografering inte kvarstod.

Vad som förvånar är att förlaget Norstedts ställer sig bakom en så ovederhäftig bok. När det nyligen uppdagades att boken om Jan Guillou innehöll två allvarliga sakfel, drog förlaget in boken. I Magnus Utviks bok ”Tuktad till frihet” finns massor av sakfel, otydligheter och förvrängningar.

Innan boken kom ut bad vi förlaget att få läsa Utviks bok för granskning. Det fick vi inte förrän någon dag innan den släpptes. Vi har påpekat en rad felaktigheter för Norstedts, men ändå gör man inget åt det. Och nu sprids boken som ett varaktigt dokument med en förvriden bild av oss.

Det vi blev dömda för har vi suttit i fängelse för. Och det för 25 år sedan. Frågan uppstår: När kan man anses ha sonat ett brott?

Vi har stått till svars i två rättegångar. Målsägarna blev trodda i allt, men vi blev inte trodda i något. Vi har suttit i fängelse och något nytt av det slag vi blev dömda för har inte skett sedan dess. Vi har redan hängts ut i media på ett ovanligt digert sätt.

Kan det inte få räcka så?