Debattinlägg

Hatet före och efter Breivik

2011 var året då vår grannhuvudstad Oslo blev skådeplats för en av vår samtids mest fasansfulla terrordåd. På eftermiddagen den 22 juli detonerar en bomb i regeringsbyggnaden i centrala Oslo och strax därefter initieras en blodig massaker mitt ibland de hundratals ungdomar som tagit sig till ön Utöya för att delta i Arbeideres Ungdomsfylkings årliga sommarläger. Bakom dåden, som kostade ofattbara 77 människor livet, står 32-årige Anders Behring Breivik och genom honom skulle vi återigen tvingas möta högerextremismens långtgående och vidriga effekter. Ali Esbati, fd förbundsordförande Ung Vänster, idag skribent och bosatt i Norge, var på Utöya under massakern. På SVT Debatt berättar han om sina minnen från massakern och framför allt om efterspelet som följde.

Vid femtiden på eftermiddagen den 22 juli, satt jag i matsalen på Utøya. Jag hade hållit ett föredrag om vad den svenska högerregeringen gjort med de sociala trygghetsnäten i Sverige. Men föredraget hade fått ett lite märkligt slut, eftersom deltagarna började få sms om en explosion i Oslo.

Kort därefter skulle jag i likhet med hundratals andra springa runt på ön för att komma undan en beväpnad rasist. Men då satt jag och funderande oroligt på vad det som hade hänt skulle betyda för Norge och Europa. Även om det mesta var oklart vid den tidpunkten, så var jag redan ängslig för de möjliga reaktioner mot alla i Norge med ”icke-västlig” bakgrund. Särskilt mot oss som har eller ser ut att ha rötter i muslimska länder.

I efterhand så vet vi att det var en berättigad oro, även om det bara var några få timmar då det var ovisst vem som stod bakom terrorn. Flera norska muslimer hade redan hunnit bli trakasserade på gatorna. 18 år gamle Khizra Chaudry berättar om att henne kund och granne kom in på Narvesen där hon jobbar och sa ”Är det du som har bombat i stan?” och bara gick. På twitter kunde någon rapportera: ”En pakistanier går genom Sofienbergparken. Folk på puben på hörnet presterar att ge honom en Hitler-hälsning och ropa otidigheter”.

En 32-årig norskpakistanier berättar för Nettavisen hur han blir spottad på när han kostymklädd är på väg hem från jobbet. Muslimska menigheter hade krismöten och hijabklädda kvinnor stannade hemma. På sociala medier och tidningarna kommentarfält kan vi fortfarande finna spåren från de här timmarna – där de inte har raderats av mer självmedvetna aktörer.

Några sådana exempel återges i boken ”Det mørke nettet” av frilansjournalisten och bloggaren Øyvind Strømmen. Det handlar om rop på ”kulturell upprensning”, men också glädje om att norrmän nu skulle ”vakna” och inte låta landet förstöras av muslimer.

En plats där diskussionen exploderar är till exempel Facebook-väggen hos Fremskrittspartiets invandringspolitiske talesperson. Här kunde man bland att läsa en deltagare  skriva: ”Det är trist att oskyldiga har gått åt. Stoltenberg och hans klan ser jag däremot inte som oskyldiga i det här fallet. Oavsett vem som står bakom, så är detta resultatet av Stoltenbergs politik”. Det var så mycket av sådana yttranden på Facebook-väggen att den ledande partirepresentanten tvingades stänga ned den.

En som också kommenterade under de här timmarna, var den norske bloggaren ”Fjordman”, som vi idag vet heter Peder Jensen. Han är en internationell fixstjärna i muslimhatarkretsar. Hans många essäer är väl spridda, och utgör även en stor del av Anders Behring Breiviks ”manifest”. När nyheten om Oslobomben nådde ”Fjordman”, utropade han på nätet: ”den fegaste och mest suicidala regeringen i ett land utan kolonihistoria blev just angripet”.

De ideologiska hetskommentarerna är inte skrivna av den nu häktade Anders Behring Breivik. Och det faktum att många norrmän menade att det vore okej att trakassera vissa av sina landsmän, om nu gärningsmannen hade visat sig vara mörkhyad eller med bakgrund från ett muslimskt land – det är inte heller Anders Behring Breiviks verk. Det är något som hade fått samhällelig acceptens långt innan den 22 juli.

Jag ska här inte recensera den psykiatriska rapporten om gärningsmannen. Det som är helt klart oberoende av rapporten, är att han är en politisk terrorist med ett tydligt politiskt motiv. Oavsett vad man anser om Behring Breiviks sjukdomstillstånd, är det uppenbart att demonerna i honom inte varit hans individuella, isolerade. Oavsett om han har befunnit sig i ett säreget, psykotiskt universum när han genomförde sin handling, har han också befunnit sig i ett politiskt universum där han är långt ifrån ensam. Ett politiskt universum som hålls ihop av bestämda, konkreta idéer om hur världen hänger ihop. Den världsbilden är på intet sätt Behring Breiviks skapelse. Den har inte uppstått i ett vakuum.

Tvärtom visar till exempel hans politiska manifest, att han är en ganska passiv mottagare av ett ideologiskt tankegods som en bredare krets, i Norge och i andra länder, bär på, utvecklar och aktivt sprider.

Den samtida islamofobins pseudointellektuella bas kan återfinnas i den så kallade Eurabia-litteraturen. Den levererar ett slags samordnande innehåll till upprätthållandet av världsbilden. Några principiellt viktiga punkter i den litteraturen kan tas upp kortfattat.

1. Islam är essentiellt stillastående och barbariskt – en antites till allt det som (idén om) västerländsk civilisation innebär. Detta är alltså inte frågan om ”religionskritik”. Här talar vi inte teologi. Det är beskrivningen av något mycket bredare, där kultur och etnicitet blandas samman. Likheterna med mellankrigstidens antisemitism är många.

2. Muslimer är i grunden lika, och får sin (destruktiva) definierande identitet med modersmjölken. Såvida man inte aktivt har gjort avbön, ungefär som den som lämnar en sekt, är man bärare av en uppsättning egenskaper och ståndpunkter. ”Det finns inga moderata muslimer”, är en vanligt förekommande fras.

3. I den muslimska identiteten finns en stark vilja att ta över – erövra och underordna. Termen jihad, som skulle kunna översättas med strävan eller kamp, bland annat mot inre tillkortakommanden, framställs som en ständigt närvarande krigsförklaring.

4. Det pågår redan ett krig – eller rättare sagt ett ockupationsförsök – riktat mot Västerlandet. Terminologin blir därmed krigisk. Och man kan uppfatta också vardagliga ting som en del av ett fullfrontskrig. Det kan vara att en muslimsk kvinna väljer att bära huvudduk, eller att möjligheten att äta halalkött finns i skolmatsalen.

5. De allra farligaste i detta krig är”förrädarna”, ”femtekolonnarna”. Dessa är politikerna som tillåter ”massinvandring”, och journalister, författare och forskare som är ”politiskt korrekta”. De bidrar till att undergräva den nationella kulturen. Vanliga idéer är också att välfärdsstatens ”snällism” och ”feminiseringen” av samhället bidrar till ett inre sönderfall.

Denna världsbild har få beröringspunkter med verkliga förhållanden, men en tydlig inre logik. Och följer man den logiken inser man att angreppet mot regeringsbyggnader i Oslo, eller socialdemokratiska ungdomar inte ligger utanför tangentens riktning.

Och man kan konstatera att de hos politiskt likasinnade vanligt förekommande idéerna om deportationer, eller mer eller mindre luddiga hot om beklagligt men nödvändigt våldsbruk under inbördeskrigsliknande tillstånd, inte heller är tagna från luften. Det är snarare logiska följder av resonemanget.

Terrorattentatet den 22 juli var bara en persons verk. Han får ensam stå till svars juridiskt. Men debatten om 22/7 kan inte handla om Anders Behring Breivik. Han sitter bakom lås och bom. Den måste handla om alla oss andra. Den politiska förståelsen av 22/7 är viktig, dels för att minska risken för att något liknande sker igen. Men också för att denna extrema händelse i bästa fall ger oss ett plötsligt och skarpt inblick i politiska miljöer och processer som fanns där före 22/7 och som finns där efter. Som påverkar samhället också alla de dagar de inte leder till massmord.

Men har allt detta någon betydelse för Sverige och svensk samhällsdebatt? Ja, absolut.

Till att börja med är den organiserade islamofobiska miljön utpräglat transnationell. De sajter och skribenter som är centrala, vänder sig till en internationell publik. I Sverige har bröderna Ted och Kent Ekeroth – den senare idag riksdagsman – varit framträdande länkar.

Men ännu viktigare, är att de här utgångspunkterna sakta men säkert har sökt sig in mot politikens mainstream. Inte så att den bisarra idén om ett nära förestående muslimskt maktövertagande blivit etablerat som sanning i breda kretsar. Men det ideologiska hatet mot muslimer har fått en väsentligt större plats i offentligheten. Och utgångspunkterna för det dagliga samtalet om invandring i allmänhet och om muslimer i synnerhet har påverkats.

Det är bara att gå in på närmast vilket som helst öppet tidningskommentarfält på nätet för att finna malande, aggressiva inlägg som följer det ovan redovisade schemat.

Men det är också allt vanligare att etablerade politiska partier och opinionsbildare – företrädesvis men inte uteslutande på högerkanten – blir språkrör för ett synsätt där muslimer ständigt omtalas i problemsammanhang. Och inte minst ger understöd till den programmatiskt insinuanta frasen om att ”vi måste våga ta debatten om problemen”.

En komponent i en sådan glidning är ökad acceptans för ”etnifiering” eller kulturalisering av sociala problem. Det kan handla om argumentation kring brottslighet, skolresultat, fattigdom eller sysselsättning. I många europeiska länder har detta blivit regel snarare än undantag. Danmark är ett flagrant exempel. I Sverige är det lyckligtvis fortfarande lite mer ovanligt att brottslighet eller undersysselsättning ”förklaras” med etnokulturella eller religiösa karaktärsdrag. Men för den som studerar den svenska debatten över tid, är det svårt att missa förskjutningen. Att en krönikör som Ulf Nilson i Expressen kan fortsätta att pricka av den islamofobiska mytlistan, är en sak. (Bara för att ta tre exempel från 2010 och 2011: ”Shiiterna … vill se ett berg av brinnande lik”; ”Sverige är på väg åt helvete!” på grund av invandringen som varit ”för mycket, för fort”; ”vi, ja, svenskarna … är på väg att avskaffa oss… ja, om vi ser till pursvenskar”). Men det handlar också om att fler debatter får samma typ av märkliga utgångspunkter som i Aktuellt den 1 december: ”Har invandringen gått för långt?” I en sådan debatt spelar det nästan ingen roll hur god eller slät figur Sverigedemokraternas inbjudne ledare Jimmie Åkesson gör. Det är problembeskrivningen som är själva segern.

Idag är det få som ser det som ett problem att ”debatter” om ”judebolsjevismen” och dess påverkan på samhällslivet inte är ständigt förekommande i tidningar och etermedier. Vi ser det inte heller som särskilt problematiskt att ”debatten” om huruvida rasbiologiska överväganden ska styra familjepolitiken eller sjukvårdens prioriteringar, lyser med sin frånvaro i etablerade medier. Det är något som skiljer dagens samhällsdebatt från tidigare epoker.

Detta är inte en ”inskränkning av yttrandefriheten”, utan snarare resultatet av en historiskt upparbetad anständighetsnivå. Ändå förefaller den insikten ibland vara som bortblåst när det kommer till beskrivningen av invandrare i allmänhet och invandring i synnerhet – särskilt i nätdebatter, men också i ”gammelmedia”.

När man försöker problematisera detta, brukar ropen om ”censur” sällan vänta på sig. Men uppmaningen till ansvarstagande för debattklimatet är motsatsen till censur. Just för att vi inte ska överlämna till statens myndigheter att motverka obehagliga utvecklingstendenser, krävs det en större insikt om att det råder politisk dragkamp om utgångspunkter, avvägningar och fokus i det offentliga samtalet.

All nyhetsrapportering bygger på nyhetsvärdering. Debatt i medierna är alltid redigerad. Frågan är inte om, utan hur. Man kan alltså inte gömma sig bakom en fantasi om det obegränsade, liberala ordskiftet. Man måste förhålla sig till det offentliga samtalet som realitet. Den realiteten innebär att det finns olika måttstockar om vilka som måste acceptera att problematiseras och debatteras av andra, och hur mycket.

Den 22 juli 2011 tog en fascistisk massmördare, uppeldad av konspiratoriska krigsideal, livet a 77 personer. Hans angrepp genomfördes i Oslo, men det kunde ha hänt nästan var som helst i Europa. Mindre hatbrott med utgångspunkt i hat och misstänksamhet mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, sker dock oftare. Och den malande diskriminering som aldrig blir registrerad som brott, den pågår ständigt.

Det sker inte oberoende av hur människor omtalas i mediernas nyhetsrapporting och debattupplägg. Om vi vill lära oss något av 22/7 borde det dels vara att bättre känna igen den islamofobiska hatideologins komponenter, dels uppmärksamma och bekämpa dess inträngande i samhällsdebattens mittfåra.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.