Förintelseöverlevaren Hédi Fried. Foto: SVT

Hédi Fried: ”Mitt hopp är att de goda krafterna överväger”

OPINION · ”Demokratins svaghet är att vi värnar det fria ordet, och det är viktigt, samtidigt får vi se upp – det är så lätt att förväxla det fria ordet med propaganda. Gränsen är mycket skör, det är bara en tunn hinna som skiljer dem åt”, skrev förintelseöverlevaren Hédi Fried i juni 2017.

Hédi Fried
Författare, psykolog, överlevande från Auschwitz, Bergen-Belsen, och tre arbetsläger.

För några år sedan upprördes jag över att Sverigedemokraterna fick sprida sitt budskap i Almedalen.

I år marscherade NMR där.

Om några år kanske något ännu värre kommer dit. Jag har varit med om dessa normförskjutningar tidigare och de slutade inte väl.

Jag minns med fasa Auschwitz där jag i förtvivlan kramade min lillasyster medan våra föräldrar mördades.

Det är bara 72 år sedan andra världskrigets slut, men allt tycks vara glömt. Nya generationer har svårt att lära sig av de gamlas erfarenheter, och fängslas lätt av ”nygamla ideologier”.

Åren före andra världskriget när missnöjet med tillståndet både inom ekonomin och politiken bara växte, fascinerades befolkningen av nationalsocialismen, vars livsgnista var hat.

I dag, för att bemöta detta, organiseras Auschwitzresor för att med egna ögon se platsen för utrotningen av 6 000 000 judar, en kvarts miljon romer, otaliga homosexuella, handikappade, Jehovas vittnen, och andra oskyldiga människor.

Det är bra med resor, de kan ge en spegling av det förgångna. Men lika viktigt är att inte glömma de då levande människornas erfarenheter av denna hatregim.

En scen jag minns från krigets elfte timme, en av 1944-vinterns hårdaste dagar, är när jag med de andra judiska flickorna från Ungern skyfflade snö utanför järnvägsstationen i Hamburg.

Klädda i tunna, illasittande kläder med påmålade gula kors på ryggen arbetade vi pådrivna av beväpnade SS-soldater. Kläderna vi hade på oss ägdes tidigare av kvinnor som hamnat i gaskammaren.

Runt omkring oss sjöd livet, resenärer med blicken fäst i fjärran skyndade sig till och från tågen. Ingen såg oss. Och ingen mindes senare heller, ”vi visste ju ingenting”, var den allmänna inställningen.

Glömskan kan vara positiv när det gäller att undvika minnet av traumatiska upplevelser. Den är dock farlig när vi inte tar varning av det förgångna.

Jag känner i dag igen mycket av det som utgjorde början till demonteringen av det demokratiska samhället Spridningen av hat och lögner i den nybildade svaga men dock demokratiska Weimarrepubliken, avhumanisering, marginalisering och degradering av landets medborgare.

Språkbruket som skärps dag till i dag, nyskapade ord som täcker sanningen, ord som får ändrad betydelse, fakta som skyms av lögner.

Nazisterna på trettiotalet lyckades vartefter få stöd av olika samhällsklasser, som trodde sig kunna styra dem efter makttillträdet.

Samma sak kan lätt hända idag, när Sverigedemokraternas väljare ökar, och NMR har tillåtelse att marschera i Almedalen.

Demokratins svaghet är att vi värnar det fria ordet, och det är viktigt, samtidigt får vi se upp – det är så lätt att förväxla det fria ordet med propaganda.

Gränsen är mycket skör, det är bara en tunn hinna som skiljer dem åt.

Här som på andra håll så ställs vi ofta inför dilemman, som måste lösas av var och en av oss på bästa sätt. Det är inte längre med grottvarelsernas reptilhjärna vi bör närma oss problem, men det räcker inte att bara tänka med hjärnan. Vi måste även tänka med hjärtat.

Dagens Sverige kan dock inte jämföras med dåtidens Tyskland. Demokratin är starkare nu än den var då, tillräckligt stark för att kunna bjuda motstånd till nazismens hatideologi.

Jag ser en markant förändring på bara 20 år. Unga människor är öppnare för kunskap om Förintelsen. Allt fler höjer sina röster mot orättvisor, och jag möter dagligen människor som berättar om deras insatser för förhindrandet av demokratins demontering. De sprider goda tankar, och viljan till ett liv i samförstånd.

De ser framtiden för sina barn i ett kommande Sverige styrt av Agape, empati och människokärlek.

Jag ser i dag ett samhälle där både goda och onda krafter mobiliseras.

Mitt hopp, och min förväntan är att de goda krafterna överväger, att de mobiliserar tillräckligt för att det nu ska sluta bättre än det gjorde förra gången.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Almedalen 2017

Mer i ämnet