Personerna på bilden inte har något med ämnet eller debattinlägget att göra. Foto: David Magnusson/SvD/TT/Henrik Montgomery/TT
Debattinlägg

”Samhället är uppbyggt på att dessa poler hålls åtskilda”

”De må vara väl bekanta med varandra, men de som drar en lina på helgen kommer aldrig att anställa någon från förorten. De kommer aldrig att arbeta sida vid sida eller spela i samma fotbollslag, eller bo i samma trappuppgång”, skriver debattören.

Om debattören

Philip O'Connor
journalist och författare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Efter krutröken kommer tompratet. Mönstret är väl etablerat nu. Nya dödsskjutningar i Stockholmsområdet, nya skriverier om vem det är som har dött och varför och vad som måste göras för att få stopp på det.

Den här gången har vi kommit lite längre än ”lås in dem och kasta bort nyckeln”-populism, men inte mycket längre. Vi pratar fortfarande om mer resurser till polis och rättsväsende.

Nytt för den här gången är att invånarna i de rikare områdena som knarkar på fritiden – de som sällan dör eller åtalas – nu ombeds att reflektera över sin roll i det hela.

Det är bra, men fortfarande långt, långt bort från någon lösning. Det för att en lösning som fungerar skulle innebära förändring, och det vill inte de med makt och pengar ha.

Och även om varenda en som sniffar koks i Danderyd slutar med det imorgon så kommer det inte göra någon skillnad.

Sanningen är att i stort sett den enda fria marknad som fungerar för folk i förorterna är knarkhandeln.

Inte är det skolmarknaden, där barn till invandrare ses som drivmedel för riskkapitalistiska drömmar. Miljarder av våra gemensamma pengar som borde gå till utbildning försvinner till utländska skatteparadis. Och inte är det folk från förorterna som äger dessa skolor.

Inte är det arbetsmarknaden heller, där ett utländsktklingande namn kombinerat med postnummer nästan garanterar att meritförteckningen landar i papperskorgen direkt, oavsett meriter och utbildningsnivå.

Och inte heller är det bostadsmarknaden, där bristen på vettiga jobb stänger ute människor från att kunna köpa ett hem – och där hyrorna i den snabbt försvinnande allmännyttan äter upp mer och mer av de ynka kronor som man lyckas skramla ihop varje månad.

Även om man nu lyckas i livet och hamnar i en paradvåning på Östermalm – eller vad det kan nu vara – så vet man att man aldrig kommer att bli accepterad. Man vet att grannarna kommer att hålla extra hårt i handväskan om man träffas i trapphuset.

Knarkhandel är den enda fria marknaden som faktiskt fungerar, bara man är beredd att sätta livet till.

Den är ”high risk, high reward” och karriären må vara kort och tenderar att sluta på ett blodigt sätt, men under resans gång kan man uppleva såväl spänning som rikedomar, som man aldrig hade kunnat nå om man bara körde farsans taxi.

Det är bara på den svenska knarkmarknaden som man kan konkurrera på lika villkor. Det är bara där hudfärg och etnicitet snarare är en fördel än en nackdel. Det är bara där man har chansen att förverkliga sina drömmar och utöva någon form av makt.

Det är bara i kriminella kretsar som man kan ha någon form av kontroll över sitt liv och sitt öde.

De må vara väl bekanta med varandra, men de som drar en lina på helgen kommer aldrig att anställa någon från förorten. De kommer aldrig att arbeta sida vid sida eller spela i samma fotbollslag, eller bo i samma trappuppgång.

Hela vårt samhälle är uppbyggt på att dessa poler hålls åtskilda.

Antingen så erkänner man att vi lever i ett starkt segregerat samhälle och att intresset för att montera ned detta är obefintligt, eller så gör man något åt det.

Att diskutera lösningar som fler poliser eller fritidsgårdar är meningslöst, ett taffligt försök att behandla symptomen och inte själva sjukdomen. 
Sjukdomen är segregeringen av samhället och de stora problemen den skapar.

Ingenting kommer att förändras innan allting förändras.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.